Tyckarna

Det har gått ett halvår drygt sedan jag skrev senast och inrikespolitiskt har det hänt en hel del i landet Sverige. Bland annat har näthat uppmärksammats. Näthat där personer (ofta män) uttrycker sina åsikter via Internet. Alltför ofta i attack och personangrepp mot feminister eller människor som på något sätt verkar för ett öppet samhälle där många faktiskt får uttrycka sig. Alltför ofta hörs frasen ”i Sverige får man inte tycka”. Skitsnack. Jag tycker just nu alltmer av svensk politik cirkulerar i ett evigt tyckande. Tyckarna tycks vara överallt.

Alltifrån ekologisk mat till byggnaders placering. Alltifrån mobiltillverkare till glassorter. Alltifrån papperstillverkare till invandring. Där finner jag tyckarna. De har blivit avsevärt synligare i och med Internet. Förr var tyckarna mest kända inom sin egen krets.

Någonting jag dock inte finner när det gäller tyckarna är vad de själva faktiskt uträttar. Vilket föreningsliv är de aktiva i? Vilka politiska förändringar har de gjort? Vilka förändringar har de infört på sin arbetsplats, sin skola, sitt hem? I synnerhet har jag svårt för tyckare som pratar om hur alla andra borde ”förstå”, men varken deltar i större sammanhang som föreningar eller kan uppvisa reella resultat. Att förändra samhället är inget som görs i en handvändning. Men det är något som alla faktiskt kan göra. Det tar olika lång tid. Tycka däremot, det kan varenda j*vel göra. Sitta hemma i soffan och svära över politiker, kritisera företag, tycka att andra inte förstår och är dumma i huvudet. Men att uppvisa de där resultaten, visa prov på mod när en ställer sig inför ett stort sammanhang och konsekvent förespråkar en linje? Det är verkligen inte alla som gör. Det är väldigt få som gör.

Som sagt, Internet har möjliggjort för människor att skapa en bild av sig själva som duktiga. Som  lyfter fram sig själva, visar prov på vad de faktiskt uträttar. Men ärligt talat, vem kan inte skriva en mejladress på Avaaz.org eller käfta lite om ett ämne på Twitter eller Facebook? Betyder det att du bidragit till en annan värld eller spelat stor roll? Nej. Hur mycket vi än tycks tro att Internetforum spelar roll och är viktiga ”slagfält”, är de inte mer än opraktiska anslagstavlor.

Att lägga ett politiskt initiativ kräver kunskap och argument. Att motsätta sig en arbetsgivares ovilja att utbetala övertid kräver mod och tålamod när förhandlingarna tar vid. Att lyckas driva en linje och förändra en skola kräver riktiga sociala nätverk och argument. Som tål stryk. Alltid tål stryk.

Argument, mod, riktiga sociala nätverk eller kunskap är något som tyckarna varken kan eller har.

Taggad

Ögonblicksbilder: Första maj i Karlstad

Efter en lång tystnad. Ja, nästan en tystnad som varat i en evighet, vaknar RR till liv igen. En kort stund, för att skicka några tidssignaler från ett förstamajfirande i Karlstad.

… Det är 2013. Den borgerliga regeringen och oppositionspartierna har föraningar om ett val, 2014 är det år det gäller. Utomhus är stämningen god. Olika fackföreningar, samt partierna, i dessa fall Socialdemokraterna, Vänsterpartiet samt mindre Kommunistiska partiet har på olika platser och tider samlats till att på skilda sätt manifestera sina För och Emot. Även Syndikalisterna höll bokbord.

Som ögonblicksbilder har jag valt ut två blickar över denna dag.

Första bilden är från Vänsterpartiets demonstrationståg, här nära Museiparken. Den sistnämnda är från Kommunals ”block”, som tillsammans med andra LO-förbund dagen till ära gick med Socialdemokraterna. Kvinnan håller upp ett plakat där det står: ”Hur får jag högre lön? Byt kön!”

Demonstranter

Byt kön

Nu åter till tystnaden…

Taggad , , , ,

Mobilen, den är Jag

Den som inte har en mobiltelefon, räck upp en hand! Okay, ingen utan.

Genom jobbet som politisk sekreterare har jag en iPhone 4. Den är för j-ligt användbar och bra. Med hjälp av den kan jag sköta alla mejl, använda kalendern fullt ut, redigera dokument i krissituationer, snabbt och smidigt kommunicera med människor på flera olika sätt. Och dessutom kan jag ringa! Till viss del får jag även använda den privat.

I augusti tröttnade jag dock på att ständigt bli nådd av det privata och offentliga på en och samma mobil samt att det blev allt svårare för mig att motivera privat användning av mobilen när jag nu jobbar 50 %. Så jag började spana in en ny mobiltelefon som jag kunde använda tre dagar i veckan. En mobil med de mest basala funktionerna, utan lyx, och helst lite tålig ifall jag skulle tappa den när jag skejtade eller var ute i skogen. En smartphone som var billig.

Som vanligt tog det några veckor för att verkligen avgöra vilken j-la mobil det skulle bli. Å ena sidan är de flesta smartphones väldigt snarlika kopior av varandra. Å andra sidan vill jag kunna använda den maximalt vid behov. Då gäller det att hålla koll på abonnemanget, kameran, operativsystem, processorerna för att hantera operativsystemet, systemuppgraderingar, batterianvändning och placering, stryktålighet, garanti, äganderätt och så vidare. Till slut valde jag en Sony Xperia Go.

Sen dess har det varit väldigt intressant att följa människor reaktioner. ”Varför valde du inte en iPhone?”, ”Vad är det där för leksak?”, ”Varför valde du inte en riktig mobil, en Samsung/HTC/iPhone/Nokia?”. Blablabla.

Människor har börjat behandla och betrakta sin mobiltelefoner som en nästan fysisk förlängning av sig själva och förespråkat deras förträfflighet och förmåga. Ibland pratat vördande om tillverkaren. Och då menar jag inte bara Applefansen. Samsung har sin beskärda del av fanatiker som hatar Apple och tvärtom. Nokiadyrkarna tror att enbart Nokia kan göra kameror.

Men, alltså för att vara ärlig: Samsung, Apple, Nokia, Sony, Motorola, HTC eller vilken annan tillverkade det än handlar om skiter fullständigt i dig som person. Och de bryr sig inte nämnvärt om tillverkningskedjan, arbetsvillkoren för människorna längst ner eller miljökrav. Än mer, de är nästan mer intresserad av att du ska utnyttja lokaliseringstjänsterna än själva telefonfunktionerna. Troligtvis vet du inte ens vad lokaliseringstjänsterna helt innebär.

Varje mobil har sina fördelar och nackdelar. Tro inte att du ska välja utifrån någon sorts religiös övertygelse, utan vad som passar dig bäst nu och två år framöver. Väljer du en iPhone betalar du för mycket, men vet vad du får. Väljer du en Sony vet du aldrig när du får en systemuppgradering. Väljer du en HTC eller Nokia dör mobilen troligtvis på sin två årsdag. Väljer du en Motorola betalar du antingen för en riktigt bra eller usel mobil. Väljer du en Samsung eller HTC får du problem med reparation och garanti.

Oavsett om det stämmer att Ludvig nr 14 kanske sa ”Staten, den är Jag!” eller inte, så är det i alla fall nu sant att ”Mobilen, den är Jag.”

Taggad , , , , , ,

Journalister om politiker

Läser några recensioner om böcker om socialdemokrater samt reportage om Miljöpartiet i Fokus. Och jag slås av hur lite journalister egentligen kan om politik.

I bokrecensionerna handlar det om att ingen författare/journalist lyckats skriva riktigt väl om varken Margot Wallströms, Mona Sahlins eller det socialdemokratiska partiets politiska gärning, tankar eller vilja. Recensenten, och jag vet fler som säger samma sak, är besviken på att bara personerna synliggörs, men sällan politiken. Det påminner om när Malou von Siwers för många år sedan träffade Aung San Suu Kyi och inte diskuterade politik över huvud taget, utan enbart kärlek, personliga problem och familj. Trots att syftet inte var att diskutera det senare.

I reportaget läser jag om hur strider sliter isär Miljöpartiet apropå det nya utkastet till partiprogram, skuggbudgeten och åsiktsskillnader om partiledningen. Allting blåses upp och blir jättestort. Som om Miljöpartiet inte haft åsiktsskillnader eller skilda åsikter på Dagens Nyheters debattsidor förut. Läs Per Gahrtons bok om Miljöpartiet för att få en ordentlig blick i hur partiet fungerar.

I grund och botten tror jag det är väldigt enkelt: journalister överlag förstår inte politik. De tror det. Men nej. Påfallande likt sportjournalister som uttalar sig och kräver svar från idrottsstjärnor eller musikrecensenter som sågar andras alster, men aldrig kunnat prestera själva.

Årets bästa bok. Typ

Jag har börjat läsa en hel del böcker. Åter igen. Det finns en uppsjö bra svenska författare, främst kvinnor, nu, så det är bara att välja och vraka mellan bra, givande litteratur.

För några år sedan hoppade jag av mina sociologistudier och universitetslivet helt. Jag orkade inte med allt läsande, allt skrivande, allt analyserande. Istället halkade jag in i vården, det ställe jag svurit på att aldrig någonsin sluta på. Flera släktingar arbetar inom vården och jag hade ett hum om hur det var, om varför jag själv inte ville dit. Slutligen arbetade jag ett och ett halvt år i hemtjänsten och över tre år som personlig assistent.

Sara Beischer kom ut med sin bok Jag ska egentligen inte arbeta här tidigare i år. En nittonårig tjej, Moa, flyttar till Stockholm, drömmer om ett teaterliv, men hamnar som vårdbiträde på ett vårdboende, långt ifrån teaterns och kulturens värld.
Skillnaden kan ofta vara marginell mellan hemtjänsten och olika boenden. Förutsättningarna är usla och villkoren likaså, i synnerhet om man vill ha något bättre, något mer i sitt liv. Stress, stank, dålig sömn, dålig lön, underbara arbetskamrater, usla arbetskamrater, ruttna chefer, stressade chefer, hjärtat i halsgropen och ångesten likaså.
Boken är mer än en berättelse om vården och slitet där, bör jag upplysa om. Det är ingen bok som bör bli kategoriserad som klassisk arbetarlitteratur eller bli synad enbart utifrån sitt fokus på vården. Den bär på en fin berättelse.

I alla fall. Moa arbetar på vårdboendet, binder upp mer tid där och det där teaterlivet blir det inte särskilt mycket av. Moa upplever arbetsdagar som är helt absurda och bisarra om man inte satt sin fot i vården. Dagar av skit, piss, spyor, förnedring och död.
Men även dagar av glädje, med en närhet till vårdtagarna, som blir allt krassligare och mer dementa för varje vecka eller månad som passerar. Personalen består nästan enbart av unga tjejer och medelålderns kvinnor, som stressar runt och försöker hjälpa varandra och vårdtagarna. Detta är just en av svårigheterna med vården, att man är tvungen att samarbeta med människor man annars absolut inte har någon koppling till på något plan.

Jag gillar att Sara Beischer verkligen inte bara fokuserar på det negativa med vården, en pessimism som jag själv ändå bär på, utan viker plats åt det bra, positiva och fina.
I dagsläget skulle jag själv inte vilja arbeta inom vården, förutom som utbildad sjuksköterska (med all problematik det bär med sig). Men de dagar som arbetet bara flöt fram perfekt, där varje sak funkade, varje person gjorde sitt och vårdtagarna överlag var glada och fick lite mer än de skulle, var onekligen bland de stoltaste stunderna i arbetslivet hittills. Den stoltheten fångar Beischer i årets bästa bok. Typ.

Taggad ,