Teknikens perfektion och misslyckande

”Technology can be expected to solve. all problems which can be mastered by technical means, but we must expect nothing from it which lies beyond technical possibilities.” Ovan nämna citat kommer från en liten skrift vid namn Die Perfektion der Technik, på engelska, The failure of technology (1949). Dess författare är Georg Freidrich Jünger, som var bror till den mer kände Ernst Jünger. I boken Två bröder, ett århundrade vandrar lundasociologen Carl-Göran Heidegren upp det stråt som han redan etablerat i tidigare böcker som Preussiska anarkister. I denna bok utgiven på Atlantis förlag tipsas jag om Georgs Freidrich teknikkritik, som är mycket intressant, om än i mångt och mycket bortglömt.

I och med att bröderna dessutom hade en för vår tid främmande ideologisk bakgrund, och en gång i tiden kritiserat Weimarrepubliken från höger såsom konservativa revolutionärer, verkar de heller inte ha plockats upp av den ekovåg som redan på 1960 och 70-talet födde en ny kritik mot det moderna samhället. För även om de bröderna modifierade, eller ändrade uppfattning på en rad punkter när de blev äldre, var de förknippade med en smärtsam historik som innebar att de åtminstone delvis kom att undvikas.

Massamhället, med sin totala mobilisering och krav på lojalitet kom de när de blev äldre att förhålla sig allt mer kritiskt till. Sakernas tillstånd, den teknologiska utvecklingen och faran samt potentialen i arbetarkaraktären och verkligheten som verkstad kom framförallt Ernst också att undersöka.  Bägge verkade dock allteftersom 1900-talet utvecklas fjärma sig allt mer bort från sin ungdomliga politiskt radikalkonservativa hållning.I Krieg und Krieger (1930) summerar Georg Friedrich tidens tecken i vad som Heidegren konstaterar också kommer att bli grunden till en senare teknikkritisk hållning:

”Mekanisering av allt som låter sig mekaniseras! Koncentrationen av all energi! Centralisering! Rationalisering av all produktion! Intensivering! Standardisering! Järnvägar, flygplan, krigsfartyg, tunnelbanor, högspänningsledningar och kraftverk – den som här endast ser ekonomiska företeelser ser inte det väsentliga. Det är livet självt som rustar sig, för att skydda sig och för att bli starkare; först i förlängningen får detta en ekonomisk betydelse.”

De visade dock när de blivit äldre heller inte demokratin någon entusiasm, hos Georg var skepsis mot massdemokratin konstant – dock i olika former. Den form av samhällsorganisation där vi i grund och botten mer eller mindre blir till maktlösa funktionärer för, kallas av Georg för ”Det tekniska kollektivet.” Om kommunister eller liberaler vill fortsätta det tekniska herraväldet över människa och natur och därtill utövar ett teknokratiskt tänkande innebär detta att mindre roll spelas om vem som besitter den statliga makten. Till denna idé ställer sig dock Heidegren kritisk.

Die kehre

Vi ser också ett brott i tänkandet hos Georg Friedrich Jünger, en vändpunkt/die kehre, som också kunde iakttas hos Martin Heidegger.  Hos Georg, läst genom Heidegren, utformas en kritik av övervärderande av viljan. Alltså viljan till makt. Att här se Nietzsches ande och tankefigurer sväva i någon form av kontrast vore inte så konstigt. I Die Perfektion der Technik hävdas det att det viljemässiga inte bör överbetonas.

Här kan vi koppla oss till en nutid som betraktar superprojekten som lösning på klimat- och miljöhot – som i sin tur bottnar i en utveckling som inte förmår att visa hänsyn till icke-mänskliga livsvärden. I denna uppfattning är det snarast avsaknaden av acceleration mot storslagen grön teknik som är boven i dramat, än att det finns grundfel i den tekniska civilisationens kropp.

I ett framtida inlägg har jag som avsikt att återkomma till andra aspekter i Jüngerbrödernas tänkande, bland annat till nihilismen som samhällsöde.

Läs gärna även:

Vaka över ensamheten: Två bröder, ett århundrade

Café Exposé: Stålfarbror och tennsoldat

Starka känslor för skogen

”Någon andemakt, någon hemlig makt
har i trädets gömda rötter sin vilja lagt.”

- Karin Boye

Till min stora glädje har den väntade nya artikelserien av Maciej Zarembas kommit att handla om skogen. Skogen vi ärvde, men också kom att avverka och betrakta som enbart medel för trä, papp och pappersprodukter. Nu kan läsare av Dagens Nyheter se fram emot en rad artiklar på temat, som förhoppningsvis blir lika läsvärda som de om vuxenmobbning, som samma skribent författade för en tid sedan.

Timingen är det heller inget fel på, nästan samtidigt som Uppdrag Granskning (UG) avslöjar att IKEA bidrar till avverkning av rysk urskog, innehåller Zarembas första del en betraktelse över hur människor i värmländska Storfors förlorade ”sin skog” till avverkning. I en sorgsen, känslosam och samtidigt närmast ilsken ton – binds kulturvärlden samman med livsvärlden. Långt främmande från det moderna politiska projektets syn på liv som värdefullt enbart i den mån den går att förvandla något strikt ekonomiskt.

Alltifrån att Gamla testamentet pratar om Livets träd (som ju är både judisk, kristen och islamsk myt), har vi vår fornnordiska Yggdrasil, som skvallrar om människans historiska vördnad av trädet. En vördnad som Zaremba verkar dela. Redan utifrån den känslosamma inledningen, misstänker jag att dock att han redan nu kan räkna in några ytterligare fiender i vårt förråade svenska debattklimat – där vi stämplar våra motståndare med både det ena och det andra. Men kanske kan hans rätt vemodigt konservativa slagsida, som vänder sig mot rovdriftskultur, också skapa resonans över bredare kretsar som vänder sig mot vad det politiska fältet anser rätt och förnuftigt idag.

För den som känner främlingskap inför en sådan hållning finns dock fortfarande anledning att bryta med det tänkande som associeras med skog som icke-liv. För vad riskerar att bli de långsiktiga konsekvenserna av ett utarmande av biologisk mångfald och skogsmångfald? När skogarna är ersatta med snabbväxande gran, vad lämnar vi kvar för morgondagens generationer? Frågeställningen är viktig, men bortom apatin finns det värden kvar som förtjänar att försvaras. Därför kan jag bara hoppas att vi bara sett början när föreningarna Skydda skogen och Fältbiologerna tillsammans demonstrerade mot IKEA. ”Lågt pris till vilket pris som helst” skrev de på sina banderoller. Det är inte särskilt troligt att människor vill ha det så, när allting kommer till kritan.

De tre ödesgudomarna Urðr, Verðandi, and Skuld vid foten av Yggdrasil

Se gärna även:

Skydda skogen

Jordens Vänner lämnar FSC

En kort reflektion om partihistoria

Min farmor var en inbiten socialdemokrat. Hon föddes in i socialdemokratin och dog som socialdemokrat, trots att hon brännmärkte dem som förrädare mot slutet av sitt liv. Hon kunde inte låta bli att rösta på S sista gången hon röstade.

Jag fann fem band i en serie namngiven Arbetets söner utgiven 1966-67, en saga (!) om det Socialdemokratiska Arbetarpartiet på cirka 2.500 sidor. Guldsidor och läderband. Vikt på ett halvt ton. Kanske något mindre. Allt till det facila priset av 666 kronor.

Jag skummade igenom de fem böckerna och lika inbiten feminist som hon var socialdemokrat kunde jag inte undgå att se att ett av de cirka hundratalet kapitel var ett författat av en kvinna – Alva Myrdal. Av de hundratals foton, bilder, avbildningar fann jag ett fåtal på kvinnor. Allting annat handlar om vita män.

Visserligen släpptes dessa precis innan feminismen dök upp igen 1968 och krävde omfattande förändring i samhället, men det är ändå väldigt intressant hur historieskrivning tidigare varit enbart ett manligt ämne. Av män för män. Kvinnor besväras icke.

Farmor läste aldrig böckerna. Och Socialdemokraterna har kommit en bit på vägen de senaste drygt 40 åren. De var även med och införde allmän och lika rösträtt i alla fall (lite halvt motvilligt måste erkännas), trots att den där icke-manliga befolkningen inte inkluderas i historiebeskrivningen.

”Hoppet står i realiteten till den tekniska utvecklingen”

När det kommer till klimat- och miljöfrågor är denna rubriks andemening väldigt vanlig. Den bekräftades också bara för en tid sedan av en av Dagens nyheters ledarskribenter. Ekvationen har ingen färdig lösning, heter det. Så här summeras den hållningen:

”Hoppet står i realiteten till den tekniska utvecklingen. Ett plötsligt, avgörande genombrott som förändrar energi- och klimatekvationen är inte omöjligt – men heller inte något man lugnt kan förutsätta ska inträffa. Först och främst gäller det att utnyttja ett otal mindre förbättringar som steg för steg kan effektivisera energianvändning, energiproduktion och logistik.”

I mina öron låter det som att detta teknikhopp är ett sätt att undkomma att behöva göra något grundläggande. Något som mindre handlar om framtiden utan snarare utgår ifrån de redskap som finns idag. Sveriges utsläpp fortsätter också att öka, likväl som det ser ut i världen i stort. Forskare befarar att vi håller på att korsa ett antal s.k ”tipping points”, punkter där människans inverkan på klimat i sin tur sätter igång så kallade kedjereaktioner.

Detta innebär att det politiska mål på ”acceptabel temperaturökning” kring två grader kanske blir omöjligt. Om målet kan man läsa mer via Naturvårdsverkets pedagogiska sajt här.

En tipping point kan exempelvis vara att permafrost släpper, vilket The guardian redan 2010 beskrev att så sker, vilket i sin tur utsätter atmosfären för ytterligare klimatgaser (metan). Med ytterligare tillförsel av sådana gaser accelererar därmed till viss del klimatförändringarna av sig självt.

Arktisk tundra juli 2008 utanför Barrow, Alaska, fotografi av MarmotChaser, Wikimedia Commons via Flickr, använd i enlighet med Creative Commons Attribution 2.0 Generic license.

Men hur förvaltar vi denna insikt? Om regeringen är ett utslag för folkviljan så kör den på för att legitimera oljeutvinning vid Arktis, satsar på att bygga nya motorvägar och verkar allmänt ha svårt att koppla ihop ekonomi och ekologi.

Hittills verkar inte vare sig den hållbara tillväxten eller energieffektiviseringen ha kunnat förmå bromsa utsläppen. Och även om undertecknad inte vill avvisa tekniska framsteg helt och hållet, måste vi vara på det klara med att en stimulera teknikutvecklingen i sig svårligen går att förstås som en genväg till omorganisation av vare sig samhälle eller ekonomi. Det är här DN säger pass, och utvisar alla som vill se större omställning som civilisationskritiker. Där får de sitta och skämmas för deras oförmåga att förstå mänskliga behov.

I övrigt har professor i nationalekonomi Michael Hoel gått ut och kritiserat tanken att ett land som Sverige kan påverka den globala trenden genom att ”gå före” med insatser för utsläpp av mindre klimatgaser. Det riskerar istället att leda till minskad konkurrens på världsmarknaden, hävdar han. Läs hans argument här. Rätt nyligen replikerade Rikard Warlenius och Alf Hornborg, båda humanekologer i ett välformulerat svar. Det kanske handlar mindre om att gå före, och mer om att inse sin roll i en global teknisk överordning. I deras fall försöker man pricka in detta resonemang genom att använda begreppet klimatskuld.

Min tanke? Att bejakande av denna potentiella teknikutveckling, samtidigt som andra metoder ej anses önskvärda, handlar väldigt mycket om en form av trosuppfattning och samtidigt en form av flykt.

Tro, därför att den trots att allt talar för motsatsen så gärna vill att vi kommer att fixa det här utan att kompromissa alltför mycket med både samhällsorganisation och nuvarande tänkande. Den bejakar vissa kunskapsformer (som nationalekonomin) och väljer att bortse från andra (miljöforskning). När den ena talar emot den andra väljer man det som gynnar marknaden.

Flykt, därför att när det väl kommer till kritan vill man ej ta ansvar. I samhällshierarkin över viktiga frågor hamnar ekologi nästan alltid efter ekonomi. Istället för att ta itu med den uppochnervända värden kör man på som vanligt och flyr ansvaret.

Kuriosa: Det grekiska ordet för teknik är tekhniké, dess grekiska etymologi lär oss att ordet syftar på både kunskap om hantverk och konstnärlighet. Här kan vi tänka oss ett bejakande av ny eller annorlunda politisk teknik, som föder fram ett större engagemang för de livsuppehållande ekologiska livsvärdena. En sådan breddad uppfattning om vad som kan vara teknik verkar dock väldigt få representera.

Socialdigital förvirring

För exakt fyra år sedan skaffade jag äntligen Facebook. Då gav jag mig in i den digitala sociala leken, tillsammans med vänner, kompisar, familj, släkt och bekanta. Samt några hundra miljoner andra människor. Efter tre och ett halvt år raderade jag kontot, efter flera års velande över huruvida jag ville behålla det eller inte. När jag klev ur Facebook ville jag istället förlita mig på telefon, sms, mejl och Skype. Vid sidan av den här bloggen, som jag driver tillsammans med den mer aktiva Robert.

Det visade sig svårare än jag faktiskt trodde. Och mina förväntningar var inte de allra högsta från början. Vissa personer är fortfarande väldigt bra på att besvara mejl, att korrespondera den vägen. Andra har blivit totalt värdelösa. Inte särskilt underligt när Facebook och Skype skapar enklare sätt. Jag är inte alltid på humör för att använda Skype heller och därmed faller en del av min inställning.

Istället återvände jag till Google+, mer aktiv än innan. Där är det lugnt, stillsamt och jag ägnar min tid mestadels åt tekniknörderi där, utan avbrott från andra människor.

Min standardfråga till människor när vi träffas har börjat bli ”Så, hur är livet på Facebook då?” Nästan alla svarar att det är som vanligt och ”jag hänger inte mycket där länge” samt ”det är som vanligt, samma typer av inlägg, som att det är dags för vin, jag ska sova etc”.

Jag har alltid varit för otålig i datorvärlden. Det är väl en stor brist. Jag orkar liksom inte bry mig om en tjänst/plattform alltför länge. Den tjänst som passat mig bäst under alla är mejl. Å andra sidan har jag haft bortåt 20-25 olika mejladresser och mejltjänster sedan 1997. Ena perioden kan jag hantera att all huvudsaklig trafik och de viktigaste tjänsterna hamnar hos Google. Sen blir jag frustrerad och raderar allt jag har hos dem, för att istället gå över till en blandning av Microsoft och Facebook, sedan dumpa dem och övergå till enbart Apple. Ett år senare sprider jag ut mig till Google och begränsar allt hos Apple istället. Och kanske tar en liten bit hos Yahoo. Som raderas efter två månader.

Jag provade Flickr för att skapa ordentliga fotoalbum från delar av livet, som är enkla att visa upp för människor som frågar efter just bilder. Därmed avböjde jag Instagram, som precis nyligen köptes av Facebook i syfte att utöka deras bildarkiv. Efter just två månader orkade jag inte längre. Mitt spontanta, då vettiga infall, blev ogenomtänkt och onödigt. Jag kände inte längre något behov.

Så brukar jag göra: pendla. Perioder då jag inte upptäcker eller experimenterar alls och perioder jag provar allt mellan himmel och jord i syfte att finna just vad jag söker. Perioder då jag blir väldigt extrovert, socialt inriktad och väldigt synlig förbyts mot perioder då jag struntar i allt vad socialt umgänge heter och blir nästan osynlig.

Just nu pendlar funderingarna mellan att radera Twitterkontot, omvandla syftet med det eller behålla det med nuvarande form och syfte, skaffa ett konto på LinkedIn. Och så rullar det runt. Vilka för- respektive nackdelar finns? Vad ska jag använda tjänsterna till egentligen? Är det för att jag ska pilla mer med min iPhone eller dator? Locka mig till att börja använda en iPad (som jag för mitt liv inte kan begripa varför jag skulle behöva nu)? Vad får jag faktiskt ut av det hela?

I grund och botten, hos alla tjänster, finns två huvudsyften knutna till varandra:

1. Marknadsföring. Tjänsterna drivs uteslutande alltid av reklam och annonsering riktad till alla, men samtidigt till varje enskild person specifikt. Vill man undvika alltför mycket av den varan och ”bara” utnyttja tjänsten med cookies i bakgrunden, då får man betala.
2. Socialt umgänge som marknadsföringsplattform. Företagens, och tjänsternas, största inkomstkälla baseras på att jag och många jag känner skapar en social tillhörighet i det digitala. Där finns en plattform för företagen att livnära sig på vår kommunikation. Allt i form av extremt smart och många gånger subtil reklam och annonsering.

Tråkigt nog tycker jag att företagen och tjänsterna alltför mycket liknar mobilabonnemang eller digitalt TV-utbud: Det finns himla mycket coolt och användbart, trots allt, fast ingenting som passar det jag vill just nu. Kanske beror det på att jag vill åstadkomma en ständig förändring, ett slags rotation av alla möjligheter, eller inte vill binda mig hos någon, att ha kvar rätten att välja fritt utan bindning?

Samtidigt återfinns en annan fundering, kopplat till jobbet: stresshantering. I jobbet som politisk sekreterare uppkommer och cirkulerar en extrem mängd information varje dag. Så mycket att göra, att välja mellan, att bry sig om. Så gick det inte riktigt till för tio, trettio, femtio år sedan. Och det gäller att hänga med i det som sker nu, inte fundera över hur det var förr. Dessutom fyller exempelvis Facebook och Google+ ett socialt behov som människor inte kan bortse ifrån. Hur uttjatat det än är, är och förblir vi sociala varelser. Extremt få klarar av isolering utan att bli helt tokiga. Därför är dessa tjänster så ohyggligt effektiva, av ovanstående skäl: det skapar en social samhörighet, tillvaro som vi delar med andra även om den inte är fysisk.

Men jag kan inte låta bli att göra just det, fundera över hur det var förr och vad som egentligen är nödvändigt nu. För det första gäller det att skriva ner vad som faktiskt behövs idag, vilka områden ska jag specialisera just mig emot, för det andra att välja tillvägagångssätt.

Men ena stunden får jag fnatt och ansluter mig gladeligen till mängder av möjligheter på Internet. Andra stunder vill jag bara skita i allt. Däri ligger en viktig fråga, som Everett Bogue ständigt återkommer till:

• Hur vill jag synas i den digitala världen?

Vill jag, Daniel, faktiskt synas på massa bilder, grunden till Facebook? Nej, jag hatar när människor publicerar bilder på mig. Vill jag, Daniel, synas som politisk propagandaspridare via olika plattformar/tjänster? Jo, det ingår i jobbet, fast jag måste fundera över vad som är nödvändigt, hur det ser och när. Vill jag, Daniel, vara förknippad med exempelvis egen hemsida, professionellt nätverkande på LinkedIn? Och i alla dessa fall, hur länge? Jag vet inte riktigt just nu. Endast att jag börjar tröttna på att synas. Samtidigt som att synas är A och O i politik, därmed mitt jobb. Fast synas innebär inte att man gör det på ett bra sätt eller att tiden användes korrekt. Kunde jag inte gjort andra saker under tiden?

De tre huvudsakliga frågorna som snurrar runt nu är: Vad ska jag använda mig av? Vad är experimenterandet till för? Vill jag ens vara aktiv i det digitala nu? Varför ska jag ens bry mig?