Hatbrott och det egna jaget

Under några dagar har jag nu läst boken No Tears For Queers av Johan Hilton. Jag hörde faktiskt honom föredra om boken 2006 på Karlstads universitet. Minns att jag gillade intrycket Hilton gjorde samtidigt som jag ogillade det han pratade om: hatbrott mot homosexuella män. Knappast det roligaste ämnet att lyssna till, läsa om och diskutera. Men jag minns det ganska tydligt. (Samma vår disputerade coola Lars Gårdfeldt på samma universitet. Titeln på arbetet var Hatar Gud bögar?)

Hilton reste till tre olika platser under första halvan av 2000-talet för att redogöra för tre hatbrott. Ett skedde 1998 i Wyoming, USA, ett annat i Katrineholm 2002 samt ett tredje i Göteborg 1997. Hatbrott som var brutala och råa mord på tre homosexuella män.

När jag läser boken om redogörelser för både offrens och banemännens liv, detta plötsliga utlopp av hat riktat mot offrens sexualitet och icke-manliga intryck, minns jag plötsligt en situation på Stockholms Centralstation 2005. Jag stod och väntade på pendeltåget till Flemingsberg, där jag bodde. Jag skulle till en nära vän, som är homosexuell, ifrån en fest med roliga och fina teatermänniskor. En mycket händelserik tid i mitt liv.

Hörlurarna dunkar musik i öronen på mig. Håret är gulfärgat (inte blont och inte så passande), jackan är ljusblå och en axelremväska. Kort och smal. Får alltid visa legitimation i affärerna, trots att jag är 23, snart 24 år. Jag ser knappast ut som den mest maskulina killen på perrongen. Två unga killar och en tjej står en bit bort, där ”massan” av folk väntar. Helt plötsligt tittar ena killen på mig och utbrister: ”Han ser ut som en bögjävel!”

Min första tanke är: ”Jaha, är det så?! Det visste jag inte.” Ska jag säga något? Nej, hörlurarna får nog honom att tro att jag inte hör hans konstiga ord. Vad är det mer i mitt utseende eller beteende som får honom att kasta ur sig sådana ord?!

Det är när jag läser No Tears For Queers som jag inser att det är inte riktigt så enkelt som att hatbrott drabbar bögar. Det kan även drabba icke-maskulina män. (Och därigenom slipper jag redogöra för min sexualitet också!) Ibland kan det räcka med att inte leva upp till ett manligt utseende. När jag läser boken, inser jag med iskall rysning längs ryggraden, att det som hände med de tre männen, skulle lika gärna ha kunnat hända mig! Det är så många, små detaljer som utgör grunden för ett plötsligt mord. Det finns så små saker som lika gärna kunde ha gjort att killarna provocerat mig. Det hade inte slutat positivt. När jag läser, blir det väldigt påtagbart hur det faktiskt sker, det där utbrottet av maskulint hat mot de icke-maskulina, bögarna, kvinnorna, invandrare etc.

2001 bodde jag i Karlstad och läste på universitetet. Jag hade varit på kåren och druckit, som väldigt många andra studenter. Sen blev det busstur hem till Campus. Under bussfärden sitter en kille med väldigt stajlat och coolt hår en bit längre bak. Bredvid honom sitter en väldigt full, blond och vanlig kille. Han börjar tjafsa med den stajlade killen, som visar sig vara frisör. Av någon anledningen blir slutsatsen för den vanliga killen att ”Frisören” måste vara bög: han jobbar i en frisörsalong. Så enkelt verkar det vara! Dessutom är hans hår alldeles för feminint för att vara manligt.

Bussturen tar en evighet och den vanliga killen slutar inte att fråga om ”Frisören” är bög på riktigt eller inte? ”Frisören” vägrar svara på det, eftersom han anser att det inte är relevant i en bedömning av en person. ”Frisören” börjar sjunga på Frère Jacques. Jag fnissar, men kan inte, etter ytterligare fem minuter, hålla mig till slut och ber den jobbiga killen ”Frisören” att vara ifred. Varpå han ställer sig och hotfullt lutar sig över mig och frågar vad fan jag menar. Jag ställer mig också upp, och tack vare en golvhöjning där jag sitter, blir jag längre än honom och säger åt honom att hålla käften, sätta sig ner och låta ”Frisören” vara ifred.

Tacka gudarna gör han det också.

När jag tänker på händelserna är det inte lika roligt att läsa boken. Vad säger att jag inte hade råkat illa ut? Vad säger att killen på bussen inte råkat illa ut efter att ha gått av? Hur fan vet man egentligen när det finns risk för att våldet kommer och inte kommer?! Alkoholiserade män är inte alltid att leka med. Mycket våld inträffar just via alkohol eller andra droger. Gränsdragning blir sämre och omdömen spolas ner i avgrunden för en del.

Under nästan hela 1990-talet gick jag i grundskola och gymnasiet. Knappast den roligaste tiden i mitt liv. När jag gick sista året på högstadiet 1997 kom John Hrons föräldrar och berättade om mordet på deras son. Ett rasistiskt fyllemord av mycket grym karaktär. Det gjorde ett otroligt starkt intryck, särskilt som våld var vanligt förekommande i min skola under grundskoleåren. Kanske är det därför jag åter igen läser hemska ord i en bok? Kanske återupplever jag det förflutna i andras öden? Kanske bearbetar jag allt självupplevt våld på något udda sätt?

I natt är det också den 72:a årsdagen av Kristallnatten. Nazisterna propagerade för att medborgare skulle slå ner på judarna, vilket också genomfördes på många ställen. Judar, och numera muslimer, lever, precis som hbt-personer, under hot och våld! Samhället har inte alltid gått i rätt riktning och vissa saker kvarstår definitivt . Det är två sak som existerar i allra högsta grad även idag: våld och hatbrott. Gör något åt det! Demonstrera, tänd ljus, skriva en dikt, sjung en låt eller bara prata med vettigt folk!

Annonser
Taggad , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: