Några tankar om rättighetsminimalism

Generalsekreterare för den svenska sektionen av Amnesty International Lise Bergh argumenterade rätt så nyligen på Newsmill mot  utrikesminister Carl Bildts ovilja att ratificera ett tilläggsprotokoll till FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Exempel på kränkningar av mänskliga rättigheter enligt Bergh är bland annat att:

”Mödradödligheten skördar årligen över 350 000 kvinnors liv – trots att många av dödsfallen går att förhindra. Miljarder kvinnor, män och barn i världen lever under eländiga och ovärdiga förhållanden, förvägrade sina ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Det är inte en ofrånkomlig slump utan ett förutsägbart resultat av de beslut som fattas av dem som har makt att påverka människors liv.”

Det kan vara svårt för en utomstående att förstå regeringens agerande i fråga om mänskliga rättigheter. Tycker de inte att mänskliga rättigheter är viktigt? Jo, eller nja. Exempelvis har ju regeringen ratificerat det handikappolitiska dokumentet om mänskliga rättigheter och funktionshinder som jag har skrivit om här. Ändå kan man ana en viss skepsis. Det som gör att regeringen inte vill se fler protokoll när det gäller ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter följer en viss logik som inte diskuteras alltför ofta, men som är mycket intressant att studera i sin egen rätt.

Fredrik Segerfeld skrev nyligen en text på Newsmill som angrep Amnestys Lise Bergh. Han är stundtals ganska osaklig och förlöjligar Berghs argument med en del fåniga beskrivningar, men fångar samtidigt mycket den  skepsis mot en alltför utvidgad förståelse av vad mänskliga rättigheter bör innebära. Kanske kan spår av Segerfelds syn återfinnas även hos vår regering?

Han resonerar utifrån vad vi kan kalla för en liberal rättighetsminimalism, där grundantaganden är att negativa rättigheter som exempelvis är till för att skydda individen från statliga ingrepp och kränkningar, bör vara där mänskliga rättigheter börjar och slutar. Enligt denna logik så skiljer sig dessa så kallade negativa rättigheter, (rättigheter från) från de positiva rättigheter (rättigheter till) något. Segerfelt förklarar detta synsätt i följande formulering:

”En negativ rättighet, rätten från något, innebär att man har rätt att inte utsättas för en handling som utförs av någon annan. För att en persons negativa rättigheter ska respekteras behöver andra människor inte handla, utan endast avstå från att göra något. En positiv rättighet, rätten till något, innebär i stället att man som person har rätt att få något av någon annan, att en tjänst eller en vara ska levereras till en. Den första, negativa kategorin, kan alltid garanteras. Det krävs inga resurser för att upprätthålla dem. Den andra, positiva kategorin, kräver dock resurser för att upprätthållas.”, skriver Segerfeldt.

Hans problem går dock ända in på djupet i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Som består av en förening av negativa och positiva rättigheter. Att klyva rättigheterna itu är heller inte helt enkelt. Exempelvis har staten skyldighet enligt de negativa rättigheterna att agera när exempelvis företag eller individer kränker rätten till ”liv och lem”. Något som kan kräva positiva insatser. Det är också lätt att se att rätten att utöva sina politiska rättigheter för en funktionshindrad kräva mer än att konstatera att den det är synd att personen fötts utan syn.

Författaren Hans Ingvar Roth sammanfattar min egen ståndpunkt i följande stycke i sin bok Vad är mänskliga rättigheter:

”Ett människovärdigt liv förutsätter inte bara vissa tanke- och handlingsfriheter. Ett sådant liv kräver dessutom materiella förutsättningar för att det ska bli möjligt att tillfreställa människans sociala och kreativa behov.”

Enligt Segerfeldt och antagligen i viss mån den svenska regeringens rättighetspraxis är rättigheterna till exempelvis ekonomiska förutsättningar, sådant som inte bör utökas. I ett konkret fall tidigare i år fick detta tidigare partiledare för Kristdemokraterna Alf Svensson att reagera, då den svenska regeringen lade ner sin röst i en resolutionsomröstning i FN huruvida rent vatten kan anses vara en mänsklig rättighet.

De som vill skilja positiva och negativa rättigheter åt bör ställa sig frågan: kan man utöva sina rättigheter om man svälter eller blir sjuk på grund av smutsigt vatten? Om du som läsare har några åsikter får du gärna dela med dig av dem.

Annonser
Taggad , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: