Nördarnas revansch!

Bill Gates lär ha sagt ”Be nice to nerds. Chances are you’ll end up working for one.” Det är en väldigt träffande kommentar, i synnerhet när man ser den i backspegeln. Låt mig förklara!

1996-97 gick jag i nian på högstadiet. Datorer var otroligt fascinerande och hade varit så sedan 1987-88 när jag och lillebror fick en Commodore 64 av mormor och morfar. Nördar var ordet för sådana personer. Nördar som var likbleka i brist på solsken, hade mjäll i hela huvudet och unkna pormaskar överallt. På TV berättade tjejer att de absolut inte var intresserade av sådana killar. (Såna var för övrigt en benämning på homosexuella t.ex. i Göteborg på 1950-talet.)

Sommaren 1998 satt jag och några kompisar och spånade på om vi inte borde bli programmerare. Silicon Valley skrek efter unga, villiga (killar) personer, redo att påbörja sina raketkarriärer inom det förlovade landet ”Informationsteknologi”. Vi kom inte särskilt mycket längre än lite HTML och Virtual Basic. Vi spelade mest Starcraft, Jedi Knight och Age of Empires.

2000-2001 sprack den så kallade IT-bubblan i tusen bitar och många (mer eller mindre påhittade) företag och projekt utplånades. Svenska Dagbladet lade ner sig hemsida för nyheter. Boo.com kollapsade under sin fejkade existens, liksom svenska undret Framfab.

Microsoft, AppleYahoo och Google överlevde (såklart flertalet andra). Men inte bara överlevde utan expanderade under de närmaste åren. Idag har exempelvis Apple ett kapital på cirka 350 miljarder kronor – mer än många länder.

I samhället var det inte längre aktuellt att, inom en överkomlig framtid, inhandla mat, kläder och tjänster från virtuella butiker för att få dem i verkligheten. Det var inte coolt att studera IT på högskolor eller universitet. Det hade, tillsynes, bevisats vara en trend. En utdöende sådan som varit totalt uppblåst av pengar. Den där branschen med helt galna idéer, där arbetstiden bestod av att hänga i hängmattor, spela spel, köpa fjantiga prylar, hade visat sig vara en falsk dröm. Inga drömmar skulle längre hålla i IT-världen.

I’m not a nerd. I used to be one, back 30 years ago when nerd meant something.” Så börjar Patton Oswalt sin långa, härliga text om nördarna. Vi har växt upp i olika årtionden och har därför olika perspektiv på vad som är nördigt och nördar. Han sammankopplar nörd med att spela (analoga) rollspel, att läsa Stephen King, lyssna på post-punk, titta på Monty Python, TV-spel och science-fiction. Jag kopplar ordet nörd med datorer, dataspel och TV-spel och ett (o)hälsosamt intresse för oanimerade tillbehör till datorernas värld. Såklart anser Oswalt att det gått utför sedan 1987, då han händelsevis trädde in i vuxenvärlden. Då hade jag precis börjat skolan. Han skriver om det som saknas och fattas, medan jag nog snarare vill hylla tiden som är.

Jag har frågat några personer varför det är så intressant eller spännande med nördar. Eftersom jag är nörd tycker jag det är fascinerande att plötsligt (mer eller mindre) upptäcka att den kunskap man samlat på sig faktiskt är otrolig positiv och att andra människor är helt beroende av det jag gör. Att jag blir polare med IT-teknikerna på jobbet enbart för att jag kan snacka som dem. De/Vi som varit så föraktade och baktalade.

Det främsta svaret jag fått är att nördar kan prata passionerat om någonting så obskyrt som en USB-port. Att passionen är kreativ och underbar. När jag växte upp var det snarare beviset på att man var totalt förtappad och dum i huvudet. Att man, i den heterosexuella matrisen (där kvinnor och män alltid ska älska varandra), aldrig skulle få ett förhållande, eller inte ens uppmärksamhet värd namnet.

IT-världen är nu starkare än någonsin tidigare. Hela länder är beroende av de där nördarna (nja, alla som arbetar inom IT är inte nördar), som förser oss alla med bredband, nätverk, program, operativsystem, dataspel, TV-spel, applikationer, smart phones och, framför allt, status. Den som har en iPad är fan så mycket coolare än någon som har en fin fåtölj hemma. Statusen är otroligt viktig. Nörden kan få system att fungera som ingen annan: det digitala nätverket hemma som visar på att man är med i tiden och har ett coolt hem; eller applikationer som synkar mobilen, iPoden och datorn på ett sätt vi inte trodde skulle ske.

En parallell är hur det tecknade letat sig in i det coola och statusfyllda. Vi har fått se filmatiseringar av Scott Pilgrim, Kick-Ass, Watchmen, Spider-Man, DaredevilV for Vendetta, Iron Man, Transformers, Sagan om Ringen-trilogin och, den mer udda, American Splendor på ett årtionde. Vem hade trott att tecknade serier (eller ett mastodontverk) skulle göra sig så väl på filmduken, med erkända och kända skådespelare i rollerna?

Förändringen är att nördar också kan träna, bli muskulösa och ha solbränna. Det hade absolut inte nördarna på 80- eller 90-talet. Programmerarna på Electronic Arts och Google har träningspass under sin arbetstid. En nörd kan vara vältränad, leva hälsosamt och vara snuskigt rik.

Att de stora IT-företagen inte kollapsade berodde på en stor sak – de var IT-företag på riktigt. Microsoft producerade program och operativsystem; Apple producerade dator och utrustning, program och operativsystem; Google sysselsatte sig enbart med Internet, liksom Yahoo. Många av de som kollapsade var ju faktiskt hybrider eller påhittade luftslott, däribland Boo.com (kläder). Företagen är idag gigantiskt stora och rika.

Oswalt menar att alla numera kan kalla sig nördar, geeks eller otaku (japanska för fanatisk, oftast vad gäller manga och anime). Han anser att det är felaktigt. Här möts vi faktiskt. Jag tycker också att man inte kan vara nörd och helt såld på antikviteter, att en geek är hyperintresserad av Vampire Diaries eller en otaku sysslar med matlagning. Nördar (liksom de övriga två orden) är reserverade för det som faktiskt är lite udda, mer exklusivt och konstigt. Liknande ordet queer har betytt för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Bara för att samhället börjat acceptera exempelvis homosexuella mer innebär inte att samhället är queer, eller att en person som känner många homosexuella är queer.

Visst att många kanske kan spela TV-spel, läsa en tecknad serie eller veta att en bärbar dator har Windows 7. Det innebär inte att man plötsligt är en nörd eller ens kan någonting särskilt om dessa saker. För det krävs en särskild passion att förstå det mer udda och onödigt nödvändiga: vissa fiender i Super Mario 2 heter Bob-Omb (som bandet Scott Pilgrim spelar i), att det tog Hayao Miyazaki 13 år att färdigställa Nausicaä (som är ett påhittat antikt, grekiskt namn, mer eller mindre) och att det är 18 år mellan Windows 3.1 och 7). Vad jag vill ha sagt med allt detta är enkelt:

Jag dyrkar jPod. Du vet nödvändigtvis inte ens vad det är.

Jag är en nörd. Det är nödvändigtvis inte du.

Det är jag som är cool nu. Inte du.

Annonser
Taggad , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

One thought on “Nördarnas revansch!

  1. […] handla om grillning, köttätande, öldrickande eller liknande… Jag har ändå skrivit om nördar tidigare och de brukar knappast tillhöra kategorin män som är tillräckligt manliga nog att […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: