Påskuppropet är här

Få av våra läsare har väl missat Påskuppropet. Det initiativ mot utförsäkringar från sjukförsäkringen som ett ekumeniskt initiativ av kristna står arbetar för att sprida. Vad färre kanske har tänkt på är att det är en katolik som står bakom initiativet, vilket illustrerar en en intressant och inte alltför ofta uppmärksammad del av katolicismen: solidaritetsperspektivet. Nu är inte Påskupproret exklusivt för katoliker, utan välkomnar alla utan religiösa eller politiska skygglappar – vilket har påpekats om och om igen, då en del regeringstrogna röster kritiserar initiativet för att vara vänster.

Påskuppropet för fram en svidande kritik mot regeringens sjukförsäkringspolitik, liknande den som har kommit tidigare från föreningar som Resurs och FRIS. Det hela kommer att mynna ut i manifestationer vid ett stort antal städer i Sverige, annandag påsk. Information om detta finns (givetvis) på Facebook.

”- Vårt budskap är att det här är bråttom. Det går inte att vänta ens det här året ut. Det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att människor hotas av ekonomisk undergång på grund av brister i lagar och regler.” – Lennart Molin (Sveriges Kristna Råd) – (Dagen)

Pastor Arne Carlsson skriver för Uppsala Nya Tidning att initiativet står utanför partipolitiken. Han samsas med tongivande röster som Charlotte Therese Björnström, som betonar att Påskuppropet varken är höger eller vänster. I kölvattnet har det förstås uppstått en debatt om Jesus, vilket förstås inte är så konstigt: men ganska kontraproduktivt. Ser man historiskt har kyrkan (eller snarare kyrkorna) alltid haft åsikter om världen och verkligheten vi lever i.

”- Jag tycker att det är den värsta blundern som vi har gjort. Särskilt som den drabbar enskilda som inte orkar gå vidare och slåss för sina rättigheter.” – Chatrine Pålsson Ahlgren (KD) (Östran)

Ibland har kyrkan tagit ställning för saker som är lätt att uppröra sig över, i modern tid kan det exemplifieras när romersk-katolska kyrkan har motsatt sig preventivmedel. Sådana saker är populära att ta upp bland nya ateister, för att bevisa religionens dåraktighet. Vad man då glömmer är att religion är ett mänskligt mångfacetterat uttryck, det har både sina Ayatolla Khomeini och världslitteraturlegender som sufipoeten Jalal al-din Rumi. Fackliga LO stödjer det hela och till och med röster som Kjell Nordberg, före detta medlem i Förbundet humanisterna vill gärna se sitt tidigare förbund delta i Påskuppropet.

”Jag tvivlar inte på deras äkta engagemang och känslor av medlidande med ”de drabbade”. Men ska de agera politiskt i uppviglande syfte på vänsterkanten så måste deras anklagelser vara korrekta. Vi är faktiskt inte ”rånade på vår gemensamma sjukförsäkring”. – Helena Rivière (M) (Newsmill)

Det finns en kritik mot Påskuppropet att det i själva verket skulle torgföra en dold vänsteragenda. I Svenska dagbladet finns också röster som Roland Poirier Martinsson beklagat sig över att Sverige har fått en alltmer högljudd kristen vänster, som blandar samman religion och politik. Själv kan jag konstatera att stämpling alltid har varit ett sätt att slippa ta i sakfrågan. Fäst en etikett på något du ogillar och vips så dukar sakfrågorna under av själva tyngden det föraktade begreppet besitter. I den meningen kanske det inte är så stor skillnad att kalla något för kommunistiskt eller borgerligt: när frågan kommer att handla om detta istället för själva saken, kan belackarna vara nödja.

Att det sen i det här fallet blir aktiva i Svenska kyrkan eller en och annan Kristdemokrat som stämplas som vänster, är kanske ett tecken på det intellektuella race to the bottom som en väldigt snäv svensk partikultur har bidragit till. En värld där lojalitet mot förd politik är viktigare än konsekvenserna av densamma. En del Kristdemokrater försöker behjärtansvärt aktivt driva partiet åt att stödja Påskuppropet. Hur än situationen i KD eller övriga allianspartier utvecklas vill jag uttrycka mitt stöd till alla de som gör sin röst hörd och visar att allianslinjen inte är den ”enda vägens politik”. För som Emma Henriksson (KD) (SVT) skriver:

”-Hela syftet med försäkringen är att man ska känna en ekonomisk trygghet när man är för sjuk för att arbeta. Samtidigt måste man få hjälp och stöd att komma tillbaka om han en arbetsförmåga. Om vi inte lever upp till det har vi inte levt upp till det sjukförsäkringen syftar till.”