Begär och behov i technofabriken

Roland TB-303 (TB av transistor bass) är ett instrument som numera är legendariskt bland elektroniska musiker. TB-303 var tänkt att skapa basslingor till gitarrister som saknade basist. Det floppade och såg först ut att gå till historien som ett kommersiellt magplask. Det visade sig helt enkelt att den tilltänkta marknaden inte var intresserade av den avsaknad av realism som instrumentet hade.

Foto: Remona Poortman, använd i enlighet med Creative Commons.

Men det slutar givetvis inte här. Om vi trycker fast forward på kassettdäcket från då instrumentet lanserades 1981, till mitten av samma decennium, så upptäcks den av musiker i Chicago. Här finns det en dansmusikscen som lånar från discon men vars producenter inte har råd att anlita studiomusiker. Producenterna börjar använda sig av billiga instrument som TB 303, men även trummaskiner som TR 808 och så vidare.

Företaget Roland var förstås inte sena att inse potentialen i dessa nya kulturyttringar för att kunna förse konstnärligt intresserade med verktyg: förpackat som fler instrument och produkter i liknande kaliber. Det hela resulterade i vad som kallas för acid house och ytterligare musikstilar.

Men förhållandet mellan kulturskapare, musiker samt olika teknikföretag skaver ibland, minst sagt. Antagligen har det alltid gjort det. Ibland har man sprungit om marknaden med sjumilakliv, undvikit att byta ut sina gamla instrument och köpt nytt, eller satt myror i huvudet på företagen genom att omvärdera äldre tekniska landvinningar (som i förhållandet mellan technomusiker och TB-303:an).

Ibland handlar det om att skarpsinnigt kunna uppfatta en varas bruksvärde istället för marknadsvärde. Eller enklare sagt, att kunna se hur man använder ett verktyg eller instrument på bästa sätt, snarare än att göra misstaget att kasta huvudet före i konsumtionskarusellen så fort det man har införskaffat är ersatt med något som marknadsförs som större och bättre.

För vad bryr jag mig om huruvida ett instrument ekonomiskt sett är värdelöst, om jag kan använda det för att uttrycka mig på ett kreativt sätt?

Från att diskutera tekniskt avancerade kulturformer till att se marknadsekonomins roll i det hela är inte så långt. Det finns en väldokumenterad technostress inbyggt i marknadsekonomin, som till och med mer tekniskt avancerade av musiker kan känna sig tveksamma inför. Om en producent eller musiker väljer att hålla fast vid förlegad teknik och väljer att inte konsumera, uppstår ett problem. Marknaden som den är konstruerad idag är beroende av ständigt flöde av produktion, innovation och konsumtion.

Produktscyklerna uppfattar jag också som kortare, en hemdator har en förväntad livslängd på kanske fem år. En digital systemkamera likaså. Det är inte så att de nödvändigtvis går i sönder, även om så ofta också kan vara fallet, utan att de då anses utdaterade och hopplöst efter. Eftersom dessutom att köpa ny elektronik t.om kan bli billigare än att skicka äldre exemplar på service är det inte svårt att förstå vad konsumenten gör för val, när väl saker går i sönder.

Foto: Rooney Wimms, använd i enlighet med Creative commons

Men för att sälja en ny version av ett program eller en ny årsmodell på en bil för att ersätta någonting som är fullt fungerande innebär inte bara att locka med nya finesser och fördelar, utan även att skapa ett missnöje över det du nu äger. Technostressen kan betraktas som att krasst sett bygga på begär och missnöje med det nuvarande, för att tala med Nina Björk.

Är det därför inte lite paradoxalt men underbart att människor i de mest tekniskt avancerade musikformerna därför hyser så stor kärlek till udda, äldre och i grund och botten långt ifrån lyckade instrument? Begäret efter detta har till och med inneburit att instrument som TB 303 har fått ett marknadsvärde långt över det rimliga. Musiker lovprisar klangerna och karaktären, likt vissa gitarrister gör med sina instrument, och föreställningen frodas att inga kopior kan efterhärma dess karaktär. Instrumentet blir till en fetisch, för att denna gång istället tala med humanekologen Alf Hornborg.

Därmed inte sagt att begäret efter det gamla är något helt och hållet väsensskilt från begäret efter det nya. Det är snarare bara den andra sidan av samma mynt. Förvisso finns det fördelar i detta i och med motståndet att hela tiden skaffa nytt minskar resursåtgång och utsläpp. För inte är det särskilt svårt att lista ut att det kostar på att hela tiden byta ut sina instrument mot en ny årgång (likt mobiltelefoner). I bakhuvudet finns antagligen också insikten hos de som förvärvat sig ett visst mått av musikalisk eller teknisk skicklighet att marginellt bättre verktyg och instrument inte kan kompensera för avsaknad av envishet, talang och träning.

Annonser
Taggad , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: