Två gröna partier

Jag känner igen det från vänsterns brokiga historia. Hur socialistiska föreningar splittras för att bilda nya konstellationer. Det skedde så frekvent en tid att öknamnet bokstavsväntern uppstod. Kanske inte helt utan orsak. Jag kom att tänka på detta då precis efter Miljöpartiets kongress i Karlstad Joakim Pihlstrand Trulps gjorde vältajmad entré under partibeteckningen Gröna Partiet. Men det är med facit i hand inte helt rättvist att döma ut detta nya utifrån vad som föregick i vänstern på 70-talet.

När det kommer till nya partibildningar är min spontana reaktion att de är naturliga och omöjliga att undvika. Om gröna vill vara någon kvalitativt annorlunda i politiska världen bör den undvika impulsen att stöta ut, fördöma eller förakta sina avknoppningar. Kritisera bör man, kring det politiska: men det är ju en grundläggande del kring vår tanke om det demokratiska samtalet.

Problemet som jag kan tycka att Gröna Partiets grundande aktualiserar är att vi alla befinner oss i en kultur som inte är särskilt gynnsam för dem som vill stora förändringar. Staten till sin natur är inte horisontellt organiserad, utan vertikalt. Den bygger på representation, inte direkt deltagande och de samhällsförändrande partier som inte inser detta blir lätt offer för en förändringsprocess som inte nödvändigtvis är till det bättre. Häri ligger utmaningen! Därför blir medlemskap i samtliga politiska partier, framförallt de med representation i kommuner, landsting eller riksdag, till sin natur en pragmatisk ståndpunkt: framförallt om man har stora miljömässiga ambitioner och vill förändring. Att försöka bryta sig loss och starta eget är därför kanske en naturlig tanke hos de som inte nöjer sig med långsamma förändringar.

Och det finns många mindre partier som har försökt att skapa något nytt och tränga in i det politiska finrummet. De som i någon mening inte gått spikrakt in i hjärtat på folk är bland andra: Junilistan, Feministiskt Initiativ, Piratpartiet och Liberala Partiet. Inom vänstern har vi åtminstone Rättvisepartiet Socialisterna, Socialistiska Partiet och Kommunistiska Partiet att räkna med, som samtliga i någon mening har en större radikalitet i frågan om klass och socialism än Vänsterpartiet har. De mest framgångsrika har i min mening undvikit att ensidigt vinna representation, utan har insett vikten av folkrörelser. Här har arbetarrörelsens organisationer ett försprång, som båda i någon mening betonar de mångas deltagande!

Några avslutande råd till de som drar igång Gröna Partiet och eventuella Miljöpartister som läser detta vill jag hur som helst ge.

GP) Undvik personstrider, tävla inte i vem som är mest radikal i er förening utan rikta er utåt. Samarbeta med föreningslivet utanför partipolitiken och bygg förtroende och allianser med andra gröna. Var de än befinner sig. Länka samman rättvise- och miljöfrågor. Leverera inte ensidigt katastroftänk, där naturkollaps anses kunna göra jobbet för de som vill positiv förändring. Rikta er heller aldrig enbart till redan övertygade.

MP) Mobba inte Gröna Partiet, se dem som en tillgång, en kraft som inser att vi inte går kraftigt nog framåt mot den stora omställning av ekonomi och miljöpåverkan som vi bör göra. Om något, visa genom handling att GP:s existensberättigande inte är så stort trots allt – genom att Miljöpartiet lyssnar och låter sina gräsrötter påverka samt att man tar sig an de stora miljöutmaningarna på fullaste allvar.

Annonser
Taggad , , , , , ,

3 thoughts on “Två gröna partier

  1. ulla Brodow skriver:

    Vilken bra artikel du skrivit, Robert. Jag tänker ofta på att vi måste använda vår psykiska energi effektivt och inte plottra bort den på strider med nära nog likatänkande.

  2. Robert Halvarsson skriver:

    Exakt Ulla. Det finns viktigare saker att göra än att bråka med syskon.

  3. Tack för ett läs- och tänkvärt blogginlägg. Vad det gäller GP:s hållning så är den redan från början inriktad på samarbete med andra gröna eller samhällskritiska rörelser. Vi har som exempel föreslagit MP:s partistyrelse valteknisk samverkan i riksdagsvalet för 2014, något vi tror att båda partierna har mest att vinna på. MP är trots allt vårt förstahandsval med tanke på att GP och MP delar den gröna ideologin som politisk grund.

    Att MP har något att förlora på att visa GP kalla handen. Förutom en försutten chans till att stärka den gröna partipolitiska rörelsen, så skulle exempelvis skulle en valsamverkan mellan GP och något av de andra etablerade partierna riskera att dra alltför många röster från MP för att dess strategiskt orienterade elit skulle kunna sova särdeles gott efter valet.

    Men den som lever får se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: