Årets lättnad: Raderat Facebook-konto

Jag har länge funderat på huruvida jag behöver, eller vi ha, Facebook. Till och från i drygt ett år har jag bollat idén fram och tillbaka, fram och tillbaka, utan att egentligen finna en godtagbar slutsats. Jag har även träffat personer som av princip vägrat använda Facebook, vilket fått mig ömsom fascinerad, ömsom frustrerad över deras ovilja att prova något (jag älskar att prova nya saker i den digitala världen, men helst på mina villkor).

På vissa sätt är Facebook enastående som kommunikationsmedel. Det är hur enkelt som helst att meddela flertalet personer något, likt ett kostnadsfritt sms i mejlform. Eller varför inte få tag på personer man skulle vilja återupprätta kontakt med igen? Det kan användas som sällskap under nattpass, få en bättre bild av personer man inte känner, utan snarare känner till. Varför inte spionera på politiska motståndare? Kanske vill man bilda en liten informationsgrupp eller ständigt meddela andra vad man sysslar med, var man befinner sig eller tipsa om nyheter, knäppheter och fakta.

Dessvärre blev det för mycket av ett missbruk för mig, liksom det är så för många av Facebooks medlemmar. Tanken på att ”Jag ska bara…” håller fast de flesta mycket mer än man tror. Det stod jag inte ut med. För alla de roliga klippen, finurliga eller vackra bilderna från ens vardagliga liv jag visar upp likt live-inlägg från mitt liv, informationen om nyheter eller aktivism världen över, allt det hjälper mig inte. De tar tid från annat. Tänk om jag satt alla de timmarna på Skype, i verklig konversation med vänner i Danmark, Italien, Finland eller USA, pratade i telefon med vänner och familj, skrev utförliga mail i Mail hellre än att tampas med Facebooks php-skapade chat (som ändå är väldigt imponerande), skriva ordentliga blogginlägg – vad mycket jag skulle få ut av min tid!
Kvalitet framför kvantitet.

I mitt fall handlar det även om att jag dels vill skära ned på olika digitala konton (en rensning jag gör försiktigt två gånger årligen), dels ägna den där tiden åt att skriva för att det betyder någonting för mig. På Facebook kan det lätt bli för mycket fokus på att antingen informera eller underhålla andra. Jag har dessutom alltid pendlat mellan att vara villig att blotta delar av mitt liv offentligt och känna avsmak inför att visa upp mig offentligt, i synnerhet digitalt (jag kom ut på Internet tidigt 1997 och då var man verkligen inte benägen att blotta sig).

Återuppfinna kommunikationen är vad den där annars så (halvt) förspillda tiden ska användas till. Jag noterade direkt efter raderandet av kontot att jag ringde två samtal och skrev ett utförligt mejl, hellre än att lämna korta meddelanden på Facebook, till de tre berörda personerna. Så framöver kommer jag återta de där mer kvalitativa metoderna för att bestämma träffar med vänner/familj, informera, underhålla eller bara slöprata.

Min vän Eric raderade nyligen två konton han utnyttjat väldigt flitigt, varav ett var Facebook. Slutsatsen var att de personer han hade kontakt med där, var just de personer han hade mest kontakt med utanför Facebook. Varför då ha ett särskilt konto för att kommunicera med personer han lika väl ringde, skickade sms eller mejl till?
Ytterligare tyckte han att det blev ett missbruk. Till sist undrade han varför han skulle ”känna” någons mamma eller syskon på Facebook när de träffats kanske enstaka gånger för typ 15 år sedan.
Precis där finns ett skäl för mig också: den överdrivna jakten på fler ”vänner” som många av oss för.

Man kan välja att deaktivera sitt konto, varpå man kan återta det vid ett senare tillfälle, med allt innehåll man tidigare haft där. Men i mitt fall hade risken varit stor att jag ”bara” loggat in för att kolla en sak och sen varit igång igen. Risken att halka in hade varit försvinnande stor.
Men, kanske du tänker, varför inte bara sålla ut de du vill ha kontakt med och behålla kontot?
Därför att jag varken vill behöva ställa in vilka av de drygt 300 personerna jag ska följa på ett specifikt sätt, med specialinställningar för alla eller vill fortsätta läsa om allas vardagsbestyr. Förlåt mig min plumphet, men jag bryr mig inte ett skit om att någon har diskat, att någon sitter i soffan, att någon tycker illa om vädret, har varit utomhus (wow, idag igen alltså) eller att en hund varit gullig. Ytterligare är jag inte intresserad av att följa politiska inlägg dagarna i ända, inte parodier eller satirer heller.
Sådana inlägg är intressanta då och då, men inte varje inloggat tillfälle (ironiskt nog är delning på Facebook det första du ser här nedanför inlägget samt att jag skriver detta till soundtracket till The Social Network). Jag är inte intresserad av att följa varenda inlägg om allt mellan himmel och jord och jag står definitivt inte ut med mig själv när jag gör liknande inlägg.

När jag beslutade mig för att inte deaktivera kontot ifall jag skulle vilja återta det som om inget hänt, utan istället radera kontot, kan jag verkligen bara säga en sak:
Årets lättnad, som när man burit på en tung hemlighet, yppat den och känner en oerhörd suck av befrielse.

Annonser
Taggad ,

5 thoughts on “Årets lättnad: Raderat Facebook-konto

  1. ulla Brodow skriver:

    Hej Daniel.
    Det är mycket intressant det beslut du tagit. Jag har ju bara en bråkdel av det antal vänner du har, men ändå kan jag känna lätt irritation av att behöva ta mig igenom massor av pladder för att hitta intressanta inlägg. Kanske Facebook inte hittat sin form ännu. I dagarna har jag faktiskt skrivit en motion om miljöpartiet och facebok. Jag ska nog ändra den lite efter ditt inlägg. Mp har 29 medlemmar på Facebook, men irl har vi väl bortåt 150 i Karlstad. Det är alltså bara en femtedel som får del av inlägg som görs på Mp Facebooks sida. Det är trevligt att läsa helt kort om vad Per-Inge och Maria haft för sig, men det når ju så få. Ska en sådan sajt vara meningsfull bör den lätt vara tillgänglig för flertalet av partiets medlemmar. Alla medlemmar förstår sig inte på Facebok eller vill vara där, har aldrig prövat och vet inte vad man kan få av information där. Vi borde alltså tills vidare ha något man kan prenumerera på via e-post eller kontinuerligt lägga informationen på vår hemsida. Så långt kan även merparten äldre medlemmar hänga med, tror jag.

    På något sätt känner jag att vi behöver rensa upp i antalet ställen där man kan hitta intressant information. Nu talarjag fortfarande om Mp. Det är rimligt att kommunalråden, polsekreteraren och verksamhetsutvecklaren, d v s de tre som har anställningar i partiet, har sina avgränsade ytor för information och diskussion med medlemmarna. Om det ska vara i form av bloggar eller platser på hemsidan, vet jag inte, Det kan säkert du bättre ta ställning till. Fn finns ju dina rapporter som man kan prenumerera på, det är bra, och Per-Inge och Maria på Facebook, men Martins inlägg som rör partiet finns inbakat i allehanda småprat om resor till Umeå, Spotify och mycket annat. Det har stört mig länge.
    Gott slut och Gott Nytt Åt önskar
    Ulla

    • Kan definitivt hålla med dig om allt pladder, som i stort sett alla bidrar med på något sätt (eller flera). För min del känner jag att år 2011 stagnerade det mesta. Det började utkristallisera sig vad alla faktiskt gjorde på FB: vissa spred information, vissa roade andra, vissa skrev om vardagsbestyr, vissa ingenting, andra gjorde allt möjligt. Men det blev tydligt att person A gör såhär, person X såhär och person G såhär. Så om jag själv gör ett inlägg vet jag precis vilka som kommer att kommentera och vad de kommer att kommentera. Lite generaliserat, men överlag har året varit så för mig och i slutändan finner jag det oerhört enformigt. Jag har alltid haft mycket svårt för enformiga, repetitiva saker.

      Apropå Miljöpartiet och kommunikation berörs även det av mitt personliga beslut att lämna FB. I mitt jobbuppdrag ingår att hålla koll på sociala medier. Jag kollade med Maria och Per-Inge först om det var okay för dem att jag lämnade FB, eftersom det finns ändå viktigt information att hämta och sprida emellanåt. För min del handlar det om att finna bättre vägar att sprida information just till alla våra medlemmar, främst mail och blogg. Där har Martin och jag påbörjat två saker som kommer nå ut till fler medlemmar, i samspråk med Maria och Per-Inge. Kan hända att det uppstår ett tredje sätt längre fram. Tid och ork avgör det.

      Gott nytt år! Hälsa Bengt!!

      • ulla Brodow skriver:

        Bara en kort kommentar. När jag läser igenom mitt inlägg igen tycker jag att pladder är ett alltför negativt ord. Vardagligt småprat, small talk, är väl vad det är. Detta småprat är nödvändigt i kommunikationen människor emellan, det är oljan i maskineriet, så att säga. Jag tycker nog att många sådana spontana inlägg av typen småprat många gånger är både trevliga och roliga. Men jag har inte alltid tiden att gå igenom dem alla, än mindre försöka formulera en kommentar. Det är alltför lätt att bara trycka på Gilla-knappen och sedan skynda vidare. Det är i alla fall spännande att se hur Facebook kommer att utvecklas. Den blir väl vad vi gör den till.
        Ulla

      • Haha! Jag förstod att du inte menade det som något illasinnat. Pladder/kallprat/småprat är ju sånt vi sysselsätter oss med hela tiden, fast inte hundratals personers pladder samtidigt. En befrielse i längden måste jag säga. 🙂

  2. […] handlar inte enbart om materiella saker, utan tankesätt, rutiner. Tidigare har jag skrivit om varför jag lämnade Facebook och hur det kändes. Jag befann mig där för för jämnan, vare sig det var nödvändigt eller […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: