Utvärdering: Facebooklös

Nu är det en månad sedan jag raderade mitt Facebook-konto (särskrivet för att innebörden ska bli tydligare och slippa dubbelt k). Jag vidhåller att det är bland det bästa jag någonsin gjort. Överraskande nog, för mig själv, saknar jag det inte alls. Tanken att återvända är noll. Någonstans anade jag trots allt att det skulle bli knepigt att avstå, eller lätt att bli lockad in igen.

Men varje gång jag ser andra personer vandra, sitta eller stå, inloggade via sina mobiler eller datorer, förundras jag av hur fult Facebook egentligen är. Tidigare har jag alltid funnit Googles olika påhitt som vansinnigt fula. Nu kan jag nog påstå att de är väldigt lika.

Jag antog att min ”vanliga” kommunikation skulle återuppstå, det vill säga använda telefonen eller mejl för att nå personer. Efter en månad kan jag säga att mina inboxar krympt avsevärt, mina samtal eller sms blivit fler och mitt irrande runt på Internet börjat försvinna. På arbetet är jag desto mer produktiv, för att inte tala om hur otroligt mycket jag får gjort hemma. Saker som jag prioriterar otroligt högt och inte kompromissar med. Nu faller liksom ingenting omkull längre på grund av att jag sysslar med någonting för mycket. Tiden är striktare uppdelad och ordnad, på ett behagligt sätt, mina prioriteringar följer mig själv och inte något slags missbruk av kommunikation som ständigt säger till mig att ”bara en sak till”.

En månad av Facebooklöshet och jag är väldigt splittrad till kommunikationsmedlen på/via Internet överlag. Twitter använder jag på grund av att det är otroligt smidigt att få information på: snabbt, enkelt, överskådligt, lätt att sålla bort allt jag är ointresserad av. I mejlväxling med Ulla om hur olika kommunikationsmedel ska/kan förse alla partimedlemmar med information och dialog, och i inre diskussion med mig själv, är jag alltmer undrande till allt som sker, hastigheten allting delar upp sig i, den fragmenterade bilden som framträder när man plötsligt tar några steg tillbaka.

Till det kommer att jag följer Everett Bogue, teknomaden och minimalisten (mer om honom och dessa ämnen kommer längre fram i tiden här). Han menar att man aldrig ska fästa sig vid en specifik teknologi, app, ett program eller medel/metod, utan snarare experimentera och alltid fortsätta framåt. Om man använder Facebook och en blogg, men inte får ut någonting av det (exempelvis att läsarna inte blir fler, man känner ingen vidare mening, man inte når ut till rätt personer) är det lika bra att flytta fokus någon annanstans, lägga ner sina konton och göra något nytt. Det kan innebära att man flyttar fram och tillbaka mellan olika metoder/medel, eller byter ut alla varje halvår – poängen är att känna sig nöjd och få ut rätt mening av det.

Jag håller med. Problemet är att Everett riktar sig lättast till engelskspråkiga och internationella personer som vet vem han är, kan kosta på sig att experimentera (både vad gäller tid och ekonomi) med olika medel eftersom de flesta ändå kan haka på honom, och verkar i en annan typ av digital verklighet. Här undrar jag om Sverige ibland inte blir ett väldigt konservativt digitalt land. Vi liksom fastnar i djupa gropar efter en stunds progressivitet. Vi tror fortfarande att alla i världen använder Facebook eller bloggar, medan många andra hellre knyter an på LinkedIn, Google+, forum eller mejlbrev som i MailChimp. Ibland blir jag mycket medveten om att Sverige, som en fransklärare sa till mig efter vår studieresa till Frankrike, är en liten ankdamm, för alla jag känner hänger fortfarande på Facebook och här skriver jag på en blogg.

Annonser
Taggad , , , , , ,

3 thoughts on “Utvärdering: Facebooklös

  1. ulla Brodow skriver:

    Det är intressant att läsa din utvärdering av nedsläckningen av ditt konto på Facebook. Ibland har jag tänkt att du kikar nog lite hos Miriam ibland!?!. Men det verkar inte så.

    Jag försöker känna efter hur jag känner inför alla dessa möjligheter. E-post trivs jag fortfarande ganska bra med. Den fungerar för både korta och långa meddelanden och man kan välja bilaga för ett längre meddelande om man vill. Det går också lätt att spara och hitta ett brev om man inte sparat det. Hur kan man hitta något man skrivit på Facebook?

    Jag trivs med Google och finner ofta vad jag söker, men det gäller att inte fastna i intressanta sidospår.

    Jag har inte känt mig mogen att ha en egen blogg. Du har väl två att sköta? WordPress verkar enkel och bra annars i uppställningen. Men jag skulle nog känna mig pressad att skriva regelbundet.

    Jag har provat Facebook och är kvar där. Jag har inte tagit mig tid tid att lära mig olika funktioner som sätta in foton och ta bort sådana som andra sätter in på min sida. Det är trevligt med foton. även om jag ibland kan tycka att det blir väl mycket. Gilla-knappen gillar jag inte. Har man inte en kort kommentar, säger inte Gilla så mycket. Jag förstår faktiskt inte vad som styr fingret till Gilla-knappen. Någon trycker på Gilla på så gott samtliga inlägg. Då blir ingen ledsen, För det är ju roligt att bli gillad. Ibland om jag skriver något vardagligt om bullbak med saffransdoft i köket, kommer genast en hel mängd Gilla. Men om jag lagt ned tid på att skriva något seriöst, är det oftast bara mina allra närmaste vänner, om ens det som trycker. Jag märker ju själv att jag inte ger mig tid att läsa genom längre stycken som andra skriver eller länkar man hänvisar till.. Så Facebook funkar väl inte så bra egentligen för seriös debatt. Allt ska gå så fort och helst vara kvickt och roligt också. Jag känner mig inte alls nöjd när jag skrållar nerför sidan nyheter och försöker fördela mina Gillan.

    Grupper har jag inte så stor erfarenhet av. Men jag tänkte jag skulle bli lite flitigare på Mp.s facebookssida och ville reda ut var det var bäst att vara, där på Facebook eller på vår egen vanliga webbsida. Jag fick inte kommunikationen på webbsidan att funka något vidare. Då skrev jag på Facebook att jag inte gillar att ha så mänga ställen att hälla reda på. Någon svarar att det är till för att alla ska hitta något ställe där de trivs. Ja. kanske det, men jag tycker ju att samma personer verkar vara på många ställen samtidigt. Ibland undrar jag :Har de inget jobb att sköta? (Det vet jag ju att de har).Nej, det finns jättemycket annat att göra, men jag har väl tyckt att det varit lite roligt att pröva på och försöka hänga med så pass att man kan förstå snacket idag. Men nu börjar jag tycka att det inte fär bli ett krav inom vårt parti att både kunna twittra och blogga för att få vara med i samtalet.

    Twittrer har jag ännu inte ägnat mig åt. Det lilla jag sett inspirerar mig inte alls. Men kan det vara ett hjälpmedel i revolutioner ¨världen över, så OK.

    Med dessa nya kommunikationssätt har jag märkt att jag inte griper telefonen lika lätt som tidigare. Jag tvekar- Är det rätt tid att ringa och störa? Kanske mitt i maten eller i ett bra teve-program. Jobbkontakter jag jag ju inga längre.Jag tycker nog att jag kan känna god kontakt i mina digitala samtal, men visst lägger IRL till en nyans. Lite som raspet av en gammal kär vinylplatta.

  2. Hehehe! Jag trodde faktiskt att jag skulle vilja titta in via Miriams FB-konto. Men så har det inte blivit.

    Bloggar kan vara roliga att driva, problemet är just att ständigt hålla igång och alltid vara beredd att besvara eventuella kommentarer. Det blir ett jobbliknande tryck att finnas där. Därför lade jag ner min helt personliga blogg, som funnits i omgångar under åren, för det blir… trist i längden. Att ha den här bloggen tillsammans med Robert funkar utmärkt!

    Ska man leta efter något man skrivit på FB, är man nog tvungen att leta sig bakåt kronologiskt. Då kan man få sitta ett tag…

    Min upplevelse av FB stämmer med vad du skriver, att roliga saker uppskattas och får ”Like”-knappen aktiverad många gånger. Men seriösa, tunga inlägg blir sällan lästa pga bruset från allting annat som också pockar på uppmärksamhet. Där virrade jag fram och tillbaka själv: ska jag skriva seriösa saker på FB, bara skriva roliga, fjantiga saker, propagera politiskt – eller allting samtidigt? Varken FB eller Twitter är bra för debattinlägg. De är mer inriktade på information, inte djupare analyser av någonting. Det finns ju personer som för debatter på Twitter, lägger upp en drös med korta inlägg (som en sms-konversation) och det förutsätter ju att alla fattar grunden till analysen/konversationen, annars är det hopplöst. Dessutom är 140 tecken / inlägg alltför kort… Tänk om vi skulle sitta så på våra medlemsmöten, där alla säger cirka 20 ord vardera åt gången.

    Mejl, håller jag med om, är bäst.

  3. […] saker, utan tankesätt, rutiner. Tidigare har jag skrivit om varför jag lämnade Facebook och hur det kändes. Jag befann mig där för för jämnan, vare sig det var nödvändigt eller inte, och det tog […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: