Minimalism

Jag har tidigare nämnt min uppskattning av minimalismen, och då menar jag inte konstformen, arkitekturen eller liknande uttryck. Snarare handlar minimalism om ett slags livsstil, synsätt på livet och vardagens rutiner. Låt mig förklara!

Saker utgör en väldigt stor del av mitt liv, och uteslutande ingenting är egentligen nödvändigt eller behövligt för vardagslivet eller livet i stort. Självklart är det så att mat och dryck är livsnödvändiga, liksom toalett och toalettpapper är extremt förnuftiga uppfinningar och vissa digitala system vi använder otroligt praktiska och välgörande. Men sakerna i sig behövs sällan för att leva. Det går nästan alltid att omordna sitt liv efter omständigheterna och plötsligt upptäcker man att livet är mer varierat än bara hem, husdjur, fordon, inredning och hobbyprylar.

Saker är även åtråvärda enbart genom sin existens. De ska förgylla mitt liv, förbättra mitt liv, gynna mig som person. Eller varför inte “berätta vem jag är”. För andra och sen för mig själv.

När vi reser (tjänsteresor exkluderade här) brukar de allra flesta lämna 99 % av alla sina saker hemma. Klädesplagg, fotdon, hygienartiklar, ID och pengar, kanske en bok, är det som medföljer, det andra stannar hemma. Och det är oftast trevligt att resa, trots avsaknaden av alla sakerna vi tillbringar oändligt många timmar till att skaffa.

För det är ändå det som utgör kärnan: vad lägger vi vår tid på? Arbete för att tjäna pengar, för att köpa livsnödvändigheter, för att köpa överflödiga saker. Just resor är någonting vi lägger en stor del av vår tid, liksom vårt arbete, på. Troligtvis för att det är en upplevelse, någonting större än en bil, ett hus, en båt eller en ny dator. Värt att minnas.

Men ändå lägger vi orimligt mycket mer tid på saker. Saker vi faktiskt sällan använder. En bil i Skåne står still 96 % av sin livstid. Kostar det 250.000 kronor att köpa bilen, innebär det att någon betalar 10.000 kronor för att köra och 240.000 kronor för att den ska stå still. Då är inte service och underhåll inräknat. Är det värt det?

Vill jag upptäcka att jag efter 30 års samboliv spenderat tusentals kronor på bestick och porslin bara för att det ska matcha, vara modernt, komplett eller passa in i livet? Behöver jag stora dricksglas, små dricksglas, cognacglas, whiskeyglas, rödvinsglas, vitvinsglas, ölglas, champagneglas, Irish coffeeglas, snapsglas, karaffer, tillbringare, plastmuggar för utflykter, kaffekoppar, kaffemuggar, témuggar, tékoppar, kristallglas? För vem har jag egentligen köpt alla dessa saker? Och vem fan bryr sig?

Det allra mesta porslinet står still i skåpen och de allra flesta besticken ligger i lådorna. Är det värt det? Vill jag vara personen som är ihågkommen som “han med finporslin” eller “välordnat och fint kök” eller vill jag kanske strunta i alla typer av glass och hellre bli igenkänd för min gästfrihet, min öppenhet som värd?

Saker ska inte representera sig själva och jag genom dem, utan de ska enbart vara verktyg (dator) eller verkligt användbara minnen (fotoalbum) för mig.

Minimalism handlar om att begrunda alla dessa “val” vi gör, vad vi väljer att lägga vår tid och våra pengar på.

Men minimalism handlar inte enbart om materiella saker, utan tankesätt, rutiner. Tidigare har jag skrivit om varför jag lämnade Facebook och hur det kändes. Jag befann mig där för för jämnan, vare sig det var nödvändigt eller inte, och det tog onödigt mycket tid från andra saker jag personligen tyckte var mycket viktigare. Exempelvis att lyssna på musik ostörd, skriva eller läsa böcker. I bakhuvudet låg alltid känslan av att jag borde, måste, var tvungen att kolla en gång till. Detta eviga “en gång till…” Jag ansåg att Facebook inte längre var nödvändigt, vare sig som beteende, eller plats att befinna mig på. Varken musiken, skrivandet eller läsandet låg där som en molande, irriterande värk. Det gjorde Facebook. Så jag struntade i Facebook efter lång tanketid.

Ytterligare ett skäl var frågan “vem gör jag detta för?” Alltså, befann jag mig på Facebook för andras skull eller för min egens skull? Var det verkligen bra att skriva och berätta saker om mig själv eller mitt liv? Blev jag lyckligare eller fick bättre självförtroende?

Nej. Det blev bara värre, anser jag. Mitt liv är viktigare att leva än att fläka upp.

Det finns en uppsättning olika minimalister, varav de flesta kända är amerikaner. Radikalerna representeras av Colin Wright och Everett Bogue. Båda lever ett resande liv, med bara cirka 100 saker (där varje sak representerar sig själv och inte ingår i en grupp saker) och utan permanent boende. Mer vardagsinriktade är Ryan Nicodemus och Joshua Fields Millburn. En person som tidigare varit radikal och nu fått barn är Francine Jay, så henne blir intressant att följa eftersom hon går “åt andra hållet”, så att säga, och måste skaffa fler saker (dock är hon inte ensam bland minimalisterna att ha barn). Grundgestalten heter Leo Baubata, som också är buddhist. Delar av minimalismen angränsar till buddhismen, men andra religioner har också starka inslag av minimalism (asketism), däribland kristendomen, och jag har svårt att säga att minimalismen skulle vara just buddhistisk.

En person som regelbundet bloggar i svensk kontext är It’s easy being green. Hon beskriver enkelt hur det kan vara att anpassa sig efter minimalism eller låta minimalismen anpassa sig efter livet.

Man kan säkerligen kritisera minimalism för att vara “grej” för en vit, medelklass, manlig person, något amerikanska minimalister själva driver med. Man kan anklaga det för att vara en livsstilsgrej, ett individuellt perspektiv på klimatförändringar, miljöförstörelse, konsumtionshets eller välfärdssjukdomar. Men i grund och botten handlar minimalism om att göra någonting. Stort som smått. Och att vara nöjd med sig själv hellre än sina saker eller tillhörigheter, att representera sig själv för den man är hellre än sakerna man äger.

Annonser
Taggad

2 thoughts on “Minimalism

  1. Ulla Brodow skriver:

    Daniel, tack för ditt inlägg om minialismen.
    Mycket känner jag igen och jag sympatiserar med själva inställningen. I vardagen är det ändå inte så lätt och ämnet har många lager att titta på. Hår skriver jag ner några tankar som bara dyker upp allteftersom utan särskild organisation.

    Minimalistiskt boende: Det första jag kommer att tänka på var mitt inackorderingsrum hos en akademikerfamilj i Mölndal när jag gick doktorandutbildningen i Göteborg. Det minsta rum du kan tänka dig, förlagt till källarvåningens bastuavdelning. Plats för en säng, ett litet bord med plats för datorn och kanske en liten garderob också eller upphängningsplats för några plagg, jag minns inte. Jag trivdes utmärkt. Där fanns ingenting som distraherade mig. På helgen for jag hem till Karlstad.

    Minimalistiskt hushål kom jag i kontakt med under en tre månaders vistelse i Togo, i Västafrika. En grupp svenska folkhögskoleelever hade utbyte med en afrikansk ”folkhögskola”i en liten by där vi idkade självhushåll och deltog i diverse sysslor som jordbruk, slöjd, snide. Vi hade två kastruller, en för ris, pasta och dyl och en för en sås oftast gjord på burktomater och lök, ibland med tillsats av tonfisk eller något frystorkat kött vi haft med oss. Egna bestick hade vi med oss. En kopp för teet eller flaskvattnet likaså. För hygienen hade vi en halv spann vatten per dag. Kläderna tvättade vi i en bäck en bra bit bort, där det fanns flata stenar att skrubba dem mot. Man vänjer sig fort när det inte finns något annat.

    Om man har relativt gott om utrymme, samlar man lätt på sig för mycket saker. Det upplever jag så gott som dagligen här i vår sommarbostad. Här finns flera hus och skjul där man kan stoppa undan saker . Både vi och barnen har en tendens att ta med till Näs sådant man tröttnat på eller bytt ut. Då behöver man inte genast ta ställning till vad som ska behållas och vad som kan slängas. Men en dag känner man att nu måste det röjas ordentligt. Det där är tveeggat för mycket kan få en andra tillvaro i en annan form. Våra barn och barnbarn har kunnat förverkliga många kreativa idéer tack vare att det funnits skräp och skrot att rota i.

    Jag är lite svag för att använda saker som andra kasserat. Jag slinker gärna in på en second handbutik. Men ofta finner man att den där fina koppargrytan inte var särskilt plan i botten och vad man vinner i ena åndan förlorar man kanske i den andra. Men jag gillar känslan att använda saker och ting till slutet. Vi har för få anläggningar som kan ta hand om kasserade saker som resurs i olika stadier.

    För Bengt och mig gäller i allra högsta grad att komma igång med att göra oss av med saker vi inte behöver. … för du får ingenrting ta med dig mär du dör .Det är svårt. Jag tänker på att alla dom där sakerna är resurser som skulle kunna komma till användning i en annan form

    Häromdagen var vi till återvinningen med flera kassar skolböcker som förlagen under åren prackat på oss, skrivna av allehanda författare i gamet .men nu hoplöst föräldrade Jag går utefter raden av kontainrar och ser sex vita stapelbara trädgårdsstolar i bra skick överst i en binge. Ska vi be att få dem? För man får faktiskt inte självsvåldigt plocka med sig saker. Men jag hejdade mig. Jag var ju där för att slänga och hoppades att någon annan skulle få ögonen på stolarna innan de begravdes av ett nytt berg saker som ägaren ratat.

    Kläder, slitna handdukar och lakan har jag svårt att slänga. Kanske är det minnen från min barndom då mamma ofta tog fram saxen, sprättade bort användbara spetsar och vackra monogram på lakanen, användbara knappar och resårband i de trasiga plaggen och klippte upp så mycket som möjligt till mattrasor. Nystan lades till nystan i olika färger i en stor korg i väntan på att det skulle bli tid att sätta upp vävstolen – oftast en vintersyssla.
    Hälsningar
    Ulla

    • Tack för den utförliga kommentaren!

      Jag bodde ju mer eller mindre med en ryggsäck och resväska i några år. Hade ingen ro alls och flyttade omkring i Sverige, Spanien och Tjeckien. Därför har jag nog ganska lätt att uppskatta minimalism, för grunden har legat där inuti mig i många år. Och mina egna rum, när jag nu hade det, var oftast spartanska.

      Man vänjer sig fort, skriver du, och det är precis så jag ser det.

      Jag har personligen aldrig haft någon vidare relation till second-hand/vintage eller liknande. Det har aldrig riktigt tilltalat mig. Istället har det handlat om kvalité. Jag har otroligt svårt att köpa saker som jag vet inte kommer att hålla. Så är jag uppvuxen: allting ska hålla, vara av kvalité och rejält, vare sig det handlar om en bil, dator, tröja, mat, dryck. Därmed kommer dock också det du skriver, att det är svårt att slänga saker. Det har blivit betydligt lättare med åren, men minnen kan finnas fysiskt inpräntade i saker, och användbarheten kan ändå existera.

      Ha det bra och hälsa Bengt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: