Årets bästa bok. Typ

Jag har börjat läsa en hel del böcker. Åter igen. Det finns en uppsjö bra svenska författare, främst kvinnor, nu, så det är bara att välja och vraka mellan bra, givande litteratur.

För några år sedan hoppade jag av mina sociologistudier och universitetslivet helt. Jag orkade inte med allt läsande, allt skrivande, allt analyserande. Istället halkade jag in i vården, det ställe jag svurit på att aldrig någonsin sluta på. Flera släktingar arbetar inom vården och jag hade ett hum om hur det var, om varför jag själv inte ville dit. Slutligen arbetade jag ett och ett halvt år i hemtjänsten och över tre år som personlig assistent.

Sara Beischer kom ut med sin bok Jag ska egentligen inte arbeta här tidigare i år. En nittonårig tjej, Moa, flyttar till Stockholm, drömmer om ett teaterliv, men hamnar som vårdbiträde på ett vårdboende, långt ifrån teaterns och kulturens värld.
Skillnaden kan ofta vara marginell mellan hemtjänsten och olika boenden. Förutsättningarna är usla och villkoren likaså, i synnerhet om man vill ha något bättre, något mer i sitt liv. Stress, stank, dålig sömn, dålig lön, underbara arbetskamrater, usla arbetskamrater, ruttna chefer, stressade chefer, hjärtat i halsgropen och ångesten likaså.
Boken är mer än en berättelse om vården och slitet där, bör jag upplysa om. Det är ingen bok som bör bli kategoriserad som klassisk arbetarlitteratur eller bli synad enbart utifrån sitt fokus på vården. Den bär på en fin berättelse.

I alla fall. Moa arbetar på vårdboendet, binder upp mer tid där och det där teaterlivet blir det inte särskilt mycket av. Moa upplever arbetsdagar som är helt absurda och bisarra om man inte satt sin fot i vården. Dagar av skit, piss, spyor, förnedring och död.
Men även dagar av glädje, med en närhet till vårdtagarna, som blir allt krassligare och mer dementa för varje vecka eller månad som passerar. Personalen består nästan enbart av unga tjejer och medelålderns kvinnor, som stressar runt och försöker hjälpa varandra och vårdtagarna. Detta är just en av svårigheterna med vården, att man är tvungen att samarbeta med människor man annars absolut inte har någon koppling till på något plan.

Jag gillar att Sara Beischer verkligen inte bara fokuserar på det negativa med vården, en pessimism som jag själv ändå bär på, utan viker plats åt det bra, positiva och fina.
I dagsläget skulle jag själv inte vilja arbeta inom vården, förutom som utbildad sjuksköterska (med all problematik det bär med sig). Men de dagar som arbetet bara flöt fram perfekt, där varje sak funkade, varje person gjorde sitt och vårdtagarna överlag var glada och fick lite mer än de skulle, var onekligen bland de stoltaste stunderna i arbetslivet hittills. Den stoltheten fångar Beischer i årets bästa bok. Typ.

Annonser
Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: