Kategoriarkiv: Arbete

Journalister om politiker

Läser några recensioner om böcker om socialdemokrater samt reportage om Miljöpartiet i Fokus. Och jag slås av hur lite journalister egentligen kan om politik.

I bokrecensionerna handlar det om att ingen författare/journalist lyckats skriva riktigt väl om varken Margot Wallströms, Mona Sahlins eller det socialdemokratiska partiets politiska gärning, tankar eller vilja. Recensenten, och jag vet fler som säger samma sak, är besviken på att bara personerna synliggörs, men sällan politiken. Det påminner om när Malou von Siwers för många år sedan träffade Aung San Suu Kyi och inte diskuterade politik över huvud taget, utan enbart kärlek, personliga problem och familj. Trots att syftet inte var att diskutera det senare.

I reportaget läser jag om hur strider sliter isär Miljöpartiet apropå det nya utkastet till partiprogram, skuggbudgeten och åsiktsskillnader om partiledningen. Allting blåses upp och blir jättestort. Som om Miljöpartiet inte haft åsiktsskillnader eller skilda åsikter på Dagens Nyheters debattsidor förut. Läs Per Gahrtons bok om Miljöpartiet för att få en ordentlig blick i hur partiet fungerar.

I grund och botten tror jag det är väldigt enkelt: journalister överlag förstår inte politik. De tror det. Men nej. Påfallande likt sportjournalister som uttalar sig och kräver svar från idrottsstjärnor eller musikrecensenter som sågar andras alster, men aldrig kunnat prestera själva.

Annonser

Årets bästa bok. Typ

Jag har börjat läsa en hel del böcker. Åter igen. Det finns en uppsjö bra svenska författare, främst kvinnor, nu, så det är bara att välja och vraka mellan bra, givande litteratur.

För några år sedan hoppade jag av mina sociologistudier och universitetslivet helt. Jag orkade inte med allt läsande, allt skrivande, allt analyserande. Istället halkade jag in i vården, det ställe jag svurit på att aldrig någonsin sluta på. Flera släktingar arbetar inom vården och jag hade ett hum om hur det var, om varför jag själv inte ville dit. Slutligen arbetade jag ett och ett halvt år i hemtjänsten och över tre år som personlig assistent.

Sara Beischer kom ut med sin bok Jag ska egentligen inte arbeta här tidigare i år. En nittonårig tjej, Moa, flyttar till Stockholm, drömmer om ett teaterliv, men hamnar som vårdbiträde på ett vårdboende, långt ifrån teaterns och kulturens värld.
Skillnaden kan ofta vara marginell mellan hemtjänsten och olika boenden. Förutsättningarna är usla och villkoren likaså, i synnerhet om man vill ha något bättre, något mer i sitt liv. Stress, stank, dålig sömn, dålig lön, underbara arbetskamrater, usla arbetskamrater, ruttna chefer, stressade chefer, hjärtat i halsgropen och ångesten likaså.
Boken är mer än en berättelse om vården och slitet där, bör jag upplysa om. Det är ingen bok som bör bli kategoriserad som klassisk arbetarlitteratur eller bli synad enbart utifrån sitt fokus på vården. Den bär på en fin berättelse.

I alla fall. Moa arbetar på vårdboendet, binder upp mer tid där och det där teaterlivet blir det inte särskilt mycket av. Moa upplever arbetsdagar som är helt absurda och bisarra om man inte satt sin fot i vården. Dagar av skit, piss, spyor, förnedring och död.
Men även dagar av glädje, med en närhet till vårdtagarna, som blir allt krassligare och mer dementa för varje vecka eller månad som passerar. Personalen består nästan enbart av unga tjejer och medelålderns kvinnor, som stressar runt och försöker hjälpa varandra och vårdtagarna. Detta är just en av svårigheterna med vården, att man är tvungen att samarbeta med människor man annars absolut inte har någon koppling till på något plan.

Jag gillar att Sara Beischer verkligen inte bara fokuserar på det negativa med vården, en pessimism som jag själv ändå bär på, utan viker plats åt det bra, positiva och fina.
I dagsläget skulle jag själv inte vilja arbeta inom vården, förutom som utbildad sjuksköterska (med all problematik det bär med sig). Men de dagar som arbetet bara flöt fram perfekt, där varje sak funkade, varje person gjorde sitt och vårdtagarna överlag var glada och fick lite mer än de skulle, var onekligen bland de stoltaste stunderna i arbetslivet hittills. Den stoltheten fångar Beischer i årets bästa bok. Typ.

Taggad ,

Humor i högkonjunktur

Max Gustafsson är serietecknare, en duktig sådan. För några dagar sedan ramlade jag över en av hans teckningar på Supermiljöbloggen, och sen såg jag den vid hans egna blogg här. Jag frågade honom om han ville bidra med denna serie till Resilienta reflexioner, det var inget problem berättade Max. Det tackar vi för.

Ekonomiskt system vs Ekosystem 100-0

Det kan vara bra att försöka ha lite humor i eländestänkandet, som präglar vårt samhälle. Jag tycker också just denna seriestrip är särskilt klockren, för den sätter fingret på både konflikten mellan ekonomi och ekologi, samt den tragedi som ligger begravd i det faktum att lågkonjunktur historiskt har varit bättre än högkonjunktur, för miljön alltså.

I lågkonjunkturen riskerar hjulen snurra allt långsammare, arbetslösheten ökar och därmed minskar mängden resursintensiv lönearbete. Tillväxten bromsar in – något som en regering som den vi har i Sverige, och de flesta andra i väst, ser som sitt uppdrag att stävja och vända. Stater tenderar därför att injicera därför nytt kapital i tecken på kris, i dagsläget verkar detta bli som lån från exempelvis europeiska centralbanken (ECB) till privata banker, som sedan flödar ut i ekonomin.

Men denna kur har bortsett från sina ekonomiska konsekvenser (socialisering av ekonomiska förluster), historiskt visat sig vara något av ett gift, då exploateringen av miljö genom utvinnande av resurser givetvis stegras i en ekonomi som desperat kämpar för att hela tiden gå för högtryck. Vill man spetsa till det hela, kan man göra som denna skribent och hurra för ekonomins tillbakagång. Själv nöjer jag mig med att konstatera, likt Anders Wijkman, att vi befinner oss i något av en rävsax.

Vi andra kan åtminstone med hjälp av sådana som Max skratta åt eländet. Och förresten: Glad midsommar!

Taggad , , , , , , , , , ,

Minimalism

Jag har tidigare nämnt min uppskattning av minimalismen, och då menar jag inte konstformen, arkitekturen eller liknande uttryck. Snarare handlar minimalism om ett slags livsstil, synsätt på livet och vardagens rutiner. Låt mig förklara!

Saker utgör en väldigt stor del av mitt liv, och uteslutande ingenting är egentligen nödvändigt eller behövligt för vardagslivet eller livet i stort. Självklart är det så att mat och dryck är livsnödvändiga, liksom toalett och toalettpapper är extremt förnuftiga uppfinningar och vissa digitala system vi använder otroligt praktiska och välgörande. Men sakerna i sig behövs sällan för att leva. Det går nästan alltid att omordna sitt liv efter omständigheterna och plötsligt upptäcker man att livet är mer varierat än bara hem, husdjur, fordon, inredning och hobbyprylar.

Saker är även åtråvärda enbart genom sin existens. De ska förgylla mitt liv, förbättra mitt liv, gynna mig som person. Eller varför inte “berätta vem jag är”. För andra och sen för mig själv.

När vi reser (tjänsteresor exkluderade här) brukar de allra flesta lämna 99 % av alla sina saker hemma. Klädesplagg, fotdon, hygienartiklar, ID och pengar, kanske en bok, är det som medföljer, det andra stannar hemma. Och det är oftast trevligt att resa, trots avsaknaden av alla sakerna vi tillbringar oändligt många timmar till att skaffa.

För det är ändå det som utgör kärnan: vad lägger vi vår tid på? Arbete för att tjäna pengar, för att köpa livsnödvändigheter, för att köpa överflödiga saker. Just resor är någonting vi lägger en stor del av vår tid, liksom vårt arbete, på. Troligtvis för att det är en upplevelse, någonting större än en bil, ett hus, en båt eller en ny dator. Värt att minnas.

Men ändå lägger vi orimligt mycket mer tid på saker. Saker vi faktiskt sällan använder. En bil i Skåne står still 96 % av sin livstid. Kostar det 250.000 kronor att köpa bilen, innebär det att någon betalar 10.000 kronor för att köra och 240.000 kronor för att den ska stå still. Då är inte service och underhåll inräknat. Är det värt det?

Vill jag upptäcka att jag efter 30 års samboliv spenderat tusentals kronor på bestick och porslin bara för att det ska matcha, vara modernt, komplett eller passa in i livet? Behöver jag stora dricksglas, små dricksglas, cognacglas, whiskeyglas, rödvinsglas, vitvinsglas, ölglas, champagneglas, Irish coffeeglas, snapsglas, karaffer, tillbringare, plastmuggar för utflykter, kaffekoppar, kaffemuggar, témuggar, tékoppar, kristallglas? För vem har jag egentligen köpt alla dessa saker? Och vem fan bryr sig?

Det allra mesta porslinet står still i skåpen och de allra flesta besticken ligger i lådorna. Är det värt det? Vill jag vara personen som är ihågkommen som “han med finporslin” eller “välordnat och fint kök” eller vill jag kanske strunta i alla typer av glass och hellre bli igenkänd för min gästfrihet, min öppenhet som värd?

Saker ska inte representera sig själva och jag genom dem, utan de ska enbart vara verktyg (dator) eller verkligt användbara minnen (fotoalbum) för mig.

Minimalism handlar om att begrunda alla dessa “val” vi gör, vad vi väljer att lägga vår tid och våra pengar på.

Men minimalism handlar inte enbart om materiella saker, utan tankesätt, rutiner. Tidigare har jag skrivit om varför jag lämnade Facebook och hur det kändes. Jag befann mig där för för jämnan, vare sig det var nödvändigt eller inte, och det tog onödigt mycket tid från andra saker jag personligen tyckte var mycket viktigare. Exempelvis att lyssna på musik ostörd, skriva eller läsa böcker. I bakhuvudet låg alltid känslan av att jag borde, måste, var tvungen att kolla en gång till. Detta eviga “en gång till…” Jag ansåg att Facebook inte längre var nödvändigt, vare sig som beteende, eller plats att befinna mig på. Varken musiken, skrivandet eller läsandet låg där som en molande, irriterande värk. Det gjorde Facebook. Så jag struntade i Facebook efter lång tanketid.

Ytterligare ett skäl var frågan “vem gör jag detta för?” Alltså, befann jag mig på Facebook för andras skull eller för min egens skull? Var det verkligen bra att skriva och berätta saker om mig själv eller mitt liv? Blev jag lyckligare eller fick bättre självförtroende?

Nej. Det blev bara värre, anser jag. Mitt liv är viktigare att leva än att fläka upp.

Det finns en uppsättning olika minimalister, varav de flesta kända är amerikaner. Radikalerna representeras av Colin Wright och Everett Bogue. Båda lever ett resande liv, med bara cirka 100 saker (där varje sak representerar sig själv och inte ingår i en grupp saker) och utan permanent boende. Mer vardagsinriktade är Ryan Nicodemus och Joshua Fields Millburn. En person som tidigare varit radikal och nu fått barn är Francine Jay, så henne blir intressant att följa eftersom hon går “åt andra hållet”, så att säga, och måste skaffa fler saker (dock är hon inte ensam bland minimalisterna att ha barn). Grundgestalten heter Leo Baubata, som också är buddhist. Delar av minimalismen angränsar till buddhismen, men andra religioner har också starka inslag av minimalism (asketism), däribland kristendomen, och jag har svårt att säga att minimalismen skulle vara just buddhistisk.

En person som regelbundet bloggar i svensk kontext är It’s easy being green. Hon beskriver enkelt hur det kan vara att anpassa sig efter minimalism eller låta minimalismen anpassa sig efter livet.

Man kan säkerligen kritisera minimalism för att vara “grej” för en vit, medelklass, manlig person, något amerikanska minimalister själva driver med. Man kan anklaga det för att vara en livsstilsgrej, ett individuellt perspektiv på klimatförändringar, miljöförstörelse, konsumtionshets eller välfärdssjukdomar. Men i grund och botten handlar minimalism om att göra någonting. Stort som smått. Och att vara nöjd med sig själv hellre än sina saker eller tillhörigheter, att representera sig själv för den man är hellre än sakerna man äger.

Taggad

Hornborg, Jünger och privatbilismen

Den som blickar mot arbetsprocessen som sker hos en enskild maskin samt jämför detta med hantverk och ser en tidssparare gör det hela enkelt for sig. Försåtligt enkelt. Tidssparande och effektivisering sker möjligtvis i kontrast till manuellt arbete eller hantverk, men vi har för vana att aldrig ta i beaktande den den långa kedja av arbetsintensiv produktion som skapat maskinen och den tid det tar att intjäna de pengar som krävs för att ha råd med den.

Därför: Att jämföra en maskin mot ett hantverk kan bara göras om hela kedjan av arbete, både det som innebär att ”skapa och att köpa” räknas in i jämförelsen.

I Georg Friedrich Jüngers Die Perfektion der Technik låter det på engelska som följer:

”A threshing machine does the work more quickly and more smoothly than the peasant who beats his grain with a flail. But such comparisons are childish and an insult to intelligence.” – Sid 7, kap The delusion of the saving of labor.

Uträkningar som försöker ta hänsyn till den individuella ekonomiska kostnaden vid exempelvis biltransport finns dock numera, kolla in Tidstjuven bilen hos Effekt magasin. Här räknas tiden det tar att ha råd att åka in i tiden det tar att köra. Alltså den tid som krävs av dig som konsumtionsindivid, vilket inte tar in hela den kedja av övrig tidsanvändning som finns knuten till bilismen. Trots detta är det givetvis ett stort steg framåt att en sådan jämförelse skapas, då det illustrerar hela problematiken detta blogginlägg vill föra fram.

Bakom uträkningen står Jonas Åkerman på KTH, en eloge till honom.

Hos humanekologen Alf Hornborg låter det så här, i Maskinen är vår tids fetisch:

Taggad , , , , , , ,