Kategoriarkiv: Ekonomi

Minimalism

Jag har tidigare nämnt min uppskattning av minimalismen, och då menar jag inte konstformen, arkitekturen eller liknande uttryck. Snarare handlar minimalism om ett slags livsstil, synsätt på livet och vardagens rutiner. Låt mig förklara!

Saker utgör en väldigt stor del av mitt liv, och uteslutande ingenting är egentligen nödvändigt eller behövligt för vardagslivet eller livet i stort. Självklart är det så att mat och dryck är livsnödvändiga, liksom toalett och toalettpapper är extremt förnuftiga uppfinningar och vissa digitala system vi använder otroligt praktiska och välgörande. Men sakerna i sig behövs sällan för att leva. Det går nästan alltid att omordna sitt liv efter omständigheterna och plötsligt upptäcker man att livet är mer varierat än bara hem, husdjur, fordon, inredning och hobbyprylar.

Saker är även åtråvärda enbart genom sin existens. De ska förgylla mitt liv, förbättra mitt liv, gynna mig som person. Eller varför inte “berätta vem jag är”. För andra och sen för mig själv.

När vi reser (tjänsteresor exkluderade här) brukar de allra flesta lämna 99 % av alla sina saker hemma. Klädesplagg, fotdon, hygienartiklar, ID och pengar, kanske en bok, är det som medföljer, det andra stannar hemma. Och det är oftast trevligt att resa, trots avsaknaden av alla sakerna vi tillbringar oändligt många timmar till att skaffa.

För det är ändå det som utgör kärnan: vad lägger vi vår tid på? Arbete för att tjäna pengar, för att köpa livsnödvändigheter, för att köpa överflödiga saker. Just resor är någonting vi lägger en stor del av vår tid, liksom vårt arbete, på. Troligtvis för att det är en upplevelse, någonting större än en bil, ett hus, en båt eller en ny dator. Värt att minnas.

Men ändå lägger vi orimligt mycket mer tid på saker. Saker vi faktiskt sällan använder. En bil i Skåne står still 96 % av sin livstid. Kostar det 250.000 kronor att köpa bilen, innebär det att någon betalar 10.000 kronor för att köra och 240.000 kronor för att den ska stå still. Då är inte service och underhåll inräknat. Är det värt det?

Vill jag upptäcka att jag efter 30 års samboliv spenderat tusentals kronor på bestick och porslin bara för att det ska matcha, vara modernt, komplett eller passa in i livet? Behöver jag stora dricksglas, små dricksglas, cognacglas, whiskeyglas, rödvinsglas, vitvinsglas, ölglas, champagneglas, Irish coffeeglas, snapsglas, karaffer, tillbringare, plastmuggar för utflykter, kaffekoppar, kaffemuggar, témuggar, tékoppar, kristallglas? För vem har jag egentligen köpt alla dessa saker? Och vem fan bryr sig?

Det allra mesta porslinet står still i skåpen och de allra flesta besticken ligger i lådorna. Är det värt det? Vill jag vara personen som är ihågkommen som “han med finporslin” eller “välordnat och fint kök” eller vill jag kanske strunta i alla typer av glass och hellre bli igenkänd för min gästfrihet, min öppenhet som värd?

Saker ska inte representera sig själva och jag genom dem, utan de ska enbart vara verktyg (dator) eller verkligt användbara minnen (fotoalbum) för mig.

Minimalism handlar om att begrunda alla dessa “val” vi gör, vad vi väljer att lägga vår tid och våra pengar på.

Men minimalism handlar inte enbart om materiella saker, utan tankesätt, rutiner. Tidigare har jag skrivit om varför jag lämnade Facebook och hur det kändes. Jag befann mig där för för jämnan, vare sig det var nödvändigt eller inte, och det tog onödigt mycket tid från andra saker jag personligen tyckte var mycket viktigare. Exempelvis att lyssna på musik ostörd, skriva eller läsa böcker. I bakhuvudet låg alltid känslan av att jag borde, måste, var tvungen att kolla en gång till. Detta eviga “en gång till…” Jag ansåg att Facebook inte längre var nödvändigt, vare sig som beteende, eller plats att befinna mig på. Varken musiken, skrivandet eller läsandet låg där som en molande, irriterande värk. Det gjorde Facebook. Så jag struntade i Facebook efter lång tanketid.

Ytterligare ett skäl var frågan “vem gör jag detta för?” Alltså, befann jag mig på Facebook för andras skull eller för min egens skull? Var det verkligen bra att skriva och berätta saker om mig själv eller mitt liv? Blev jag lyckligare eller fick bättre självförtroende?

Nej. Det blev bara värre, anser jag. Mitt liv är viktigare att leva än att fläka upp.

Det finns en uppsättning olika minimalister, varav de flesta kända är amerikaner. Radikalerna representeras av Colin Wright och Everett Bogue. Båda lever ett resande liv, med bara cirka 100 saker (där varje sak representerar sig själv och inte ingår i en grupp saker) och utan permanent boende. Mer vardagsinriktade är Ryan Nicodemus och Joshua Fields Millburn. En person som tidigare varit radikal och nu fått barn är Francine Jay, så henne blir intressant att följa eftersom hon går “åt andra hållet”, så att säga, och måste skaffa fler saker (dock är hon inte ensam bland minimalisterna att ha barn). Grundgestalten heter Leo Baubata, som också är buddhist. Delar av minimalismen angränsar till buddhismen, men andra religioner har också starka inslag av minimalism (asketism), däribland kristendomen, och jag har svårt att säga att minimalismen skulle vara just buddhistisk.

En person som regelbundet bloggar i svensk kontext är It’s easy being green. Hon beskriver enkelt hur det kan vara att anpassa sig efter minimalism eller låta minimalismen anpassa sig efter livet.

Man kan säkerligen kritisera minimalism för att vara “grej” för en vit, medelklass, manlig person, något amerikanska minimalister själva driver med. Man kan anklaga det för att vara en livsstilsgrej, ett individuellt perspektiv på klimatförändringar, miljöförstörelse, konsumtionshets eller välfärdssjukdomar. Men i grund och botten handlar minimalism om att göra någonting. Stort som smått. Och att vara nöjd med sig själv hellre än sina saker eller tillhörigheter, att representera sig själv för den man är hellre än sakerna man äger.

Annonser
Taggad

Åter till arbetet och tiden

För några dagar sedan kunde läsare av Dagens Nyheter se hur fyra riksdagsledamöter för Miljöpartiet de gröna kritisera partiets språkrör Gustav Fridolin samt slå fast vikten av generell arbetstidsförkortning. Under rubriken Kortare arbetstid inget Fridolin kan säga nej till flyttar delar av partiets interna debatt ut i hetluften, som bland annat handlar om språkrörens roll i partiet, samt frågan om generell arbetstidsförkortning. Båda två viktiga frågor sett ur partiets synvinkel. Som bakgrund finns bland annat ett inslag i SVT Aktuellt, där Fridolin uttalar sig mot generell arbetstidsförkortning, till förmån för arbetstidsförkortning för ex. småbarnsförälder.

Fridolin uppfattning är förhållandevis tydlig som jag tolkar den. Generell arbetstidsförkortning är ingenting han anser är rätt att driva. Men vad han anser behöver ej spela någon roll, om man tar interndemokrati på allvar, följer kongressbeslut samt det eventuella utfall ur det ”rådsslag om tiden” som pågår för fulla muggar. Detta rådsslag är den öppna process där tid och arbete diskuteras, och i Karlstad innehöll bland annat arbetslivsforskare, fackföreningen Kommunal och Miljöpartister. Jag deltog personligen och fann det väldigt positivt och inspirerande, samt skrev några rader om när det ägde rum i Karlstad. Alldeles oavsett de olika åsikter som Miljöpartiet rymmer kring just tiden och arbetet, är jag nog benägen att hålla med om att reaktionerna som bland annat Valter Mutt m.fl för fram mot Fridolin är att betraktas som ett friskhetstecken.

Avslutningsvis vill jag lägga till att  det som kallas för generell arbetstidsförkortning inte behöver stå i motsats till att arbeta eller kämpa för delreformer som möjlighet för människor att gå ner i arbetstid vid särskilda skeenden i livet. Detta som exempelvis kan vara sänkt arbetstid för småbarnsföräldrar – det ena kan ju vara ett steg mot det andra.  Det senare kan vara enklare att uppnå, jag anser hur som helst att allmän arbetstidsförkortning vore väldigt positivt.

Läs gärna även:

Kortare arbetstid ett logiskt steg av Carl Schlyter (MP) och Gudrun Schyman (F!)

Taggad , , , , , , , , , , , ,

Billigt – för vem? (5)

I Safran Foers bok finns ett brev inkluderat i början, nedskrivet av en man som driver en djurfabrik. I det brevet finns ett stort dilemma, som även P1:s Matens pris visar på: för vem är maten billig (i detta fall animaliskt protein, men även alla andra livsmedel berörs)?

Är det så enkelt som att bönderna och storföretagen självmant pressar ner alla kostnader till ett minimum för att vi ska kunna äta det de producerar? Är det konsumenterna som envist, likt en stor skock vettlösa galningar alltid vill ha billigare mat/kött? Är det mellanhänderna, som livsmedelsförsäljarna, som istället försöker pressa ner allting i ena änden för att maximera i andra? Och vilken inverkan har exempelvis Handelsbankens Råvarufond, som spekulerar i råvaror och bidrar till bergochdalbanor i pris? (Brown om Jemen, Libyen och Egypten!)

Jonathan skriver att priset för animaliskt protein generellt sett inte rört sig ett dugg de senaste årtiondena, inte ens med inflation inräknat. Att köpa kött nu som förr kostar lika mycket. I Matens pris (LÄNK) fastslår man att på 1950-talet lade en svensk familj 40 % av sina inkomster på mat. Idag är summan 11 %. Ändå säger vi att “maten-är-så-dyr-nu-för-tiden”. Rent skitsnack alltså. Om vi hade samma kostnader för mat nu som förr, då kan vi glömma solsemestern, valet mellan LCD- eller plasma-TV, ny bil, ny sommarstuga eller tre luncher på stan i veckan. Då betalar vi våra vanligaste, viktigaste räkningar, vårt boende och vår mat. Sen vore det slut. Självklart finns det generella drag och vissa personer har verkligen inte råd med mer än sina viktigaste räkningar och mat, om ens det räcker. Men deras andel av de totala inköpen är ändå lägre än den större massan.

De allra flesta av oss har mer pengar än någonsin och ändå lägger vi mindre pengar än någonsin på mat. Till det kommer att vi lägger 40 % av våra matkostnader på godis, chips, glass, kaffebröd/kakor, läsk, vin och öl! Alltså lägger vi sammanlagt ynkliga 6,6 % av inkomsten på mat vi behöver. Tvivlar du: ställ dig nära en kassa olika tider på dygnet varje dag i veckan, så ska du se att en förvånansvärd stor andel av folks inköp består av just de kategorierna.

  • 30 % av världens landyta har till syfte att förse oss med tamboskap, som ger oss kött.
  • 40 % av mänsklighetens globala utsläppen av växthusgaser kommer härifrån.

Jonathan nämner att i USA är bönderna fyra gånger så självmordsbenägna som genomsnittsmedborgaren. Fyra gånger?!

Det kan inte vara så enkelt som att bönderna är onda sadister, driver djurfabriker för att tjäna grova pengar på död eller bedrar konsumenterna och skrockar åt det hela. Trycket på bönder är ofta hårt. Det handlar om att ständigt livnära fler personer, att ständigt kunna pressa ner sin egen vinstnivå, ständigt leva mellan konsumenter, myndigheter, storföretagen och varandra. (Själklart finns det fler, mer sociologiska orsaker, men det hinner jag inte behandla här.) Klart som fasen att många bönder blir mer deprimerade, hamnar i ekonomiska knipor, riskerar att bli sjuka etc.

Trots det erhåller västerländska bönder stora subventioner. I syfte att kunna hålla priserna nere. Ändå är det svårt att det ekonomiska att gå ihop, att inte sälja ut till storföretag eller hitta en annan utväg.

Här finns två länkar om man är mer intresserad av ämnet och vill påverka på något sätt:

Taggad ,

Occupy London julfest

Occupyrörelsen i USA har fått stor uppmärksamhet för sitt engagemang mot politiker och finansvärlden, liksom att den spridit sig till exempelvis Europa. I London har två musiker, varav en är min absoluta favoritmusiker, gått samman som DJ’s under en julfest för Occupy London. Här är en ”intervju” med Robert del Naja / 3D från Massive Attack och Thom Yorke från Radiohead. Jag uppskattar när musiker inte bara sjunger om en finare och bättre värld, utan faktiskt är engagerade på riktigt, visar upp sig i olika sammanhang, erbjuder sitt deltagande och så vidare. Jag uppskattar det mer än musiker som alltid sponsrar eller säger några fina ord om världsfred eller rättvisa.

Taggad , ,

Opposition om Carema

Regeringen skadehanterar den återuppväckta kritiken mot att skattepengar förs över till skatteparadis i form av privata bolags verksamhet i välfärdsområdet. Regeringen föreslår en stopplag, som var ”för lite” och ”för sent” enligt  oppositionen. Men bortsett från det har sossarna, miljö- och vänsterpartiet påfallande olika tankar. Frågan är vad den parlamentariska oppositionen egentligen vill i frågan? För det är inte helt självklart.

Miljöpartiet har gått ut och sagt sig vilja se en ny statlig myndighet som granskar vårdalternativen, både offentliga och privata aktörer – för att se över att de levererar kvalité. Victor Bernhardtz på Dagens Arena intervjuade Mats Pertoft nyligen för att reda ut hur det skulle kunna se ut och vad det innebär. I praktiken förespråkas att man frikopplar detta inspektionsansvaret från Socialstyrelsen.

Ytterligare ett förslag från Miljöpartiet är ett förbud för vinstuttag, men bara vid visade kvalitetsbrister. Vänstern då? Genom riskfriomsorg.se går de pedagogiskt igenom sin syn på det hela. Effektivisering i välfärdsområdet menar de i korta ordalag går ut på att spara in på personal, mat och möjligtvis lokalerna. Kontrollen hävdar de heller inte löser grundproblemet, som har med privata utförare i sig. Därför ställer de sig kritiska till framförallt Miljöpartiets förespråkade lösning. Vänsterpartiet menar att den kontrollapparat som skulle krävas för att granska de privata aktörerna vore resurser som kunde placeras i verksamheten direkt istället. Partiets grundposition är att uttag av vinster i välfärden är fel över huvud taget.

”Att använda pengar till ökad kontroll leder enbart till att ännu mer av de skattepengar som borde gå till äldreomsorgen läggs på att kontrollera privata företags bristande ansvar. Hur stor ska en sådan kontrollapparat tillåtas vara och kosta?”, skriver Ulla Andersson och Eva Olofsson för (V) i ett debattinlägg.

Sossarna å sin tur verkar gå en balansgång mellan acceptans för det system de har varit med och lagt grunden för och förnyad anda av marknadskritik. Fokus verkar ligga på krav på återinvestering av vinst i äldreomsorgen. Eller? I Sveriges radio Ekot pressas Håkan Juholt av Tomas Ramberg i frågan, befäster sin kritiska hållning till vinster i vården – men vill inte löpa hela linan ut. Däremot är det klart att Socialdemokraterna vill stoppa skatteflykt, vilket en rubrik på Aftonbladet lät meddela. Regeringen som ju är på defensiven har gjort en u-sväng och verkar nu tycka samma. Men eftersom det är först nu som man vill införa stopp för skatteflykt bör man komma ihåg att omsvängningen sker under galgen.

Detta är faktiskt inte mina egna ord, utan liberala Expressens ledarsida som kommer med den krassa bedömningen. Expressens Ann-Charlotte Marteus instämmer också intressant nog med just Vänsterpartiet, då hon också pekar på att det skulle krävas en alldeles speciell kontrollapparat för att dessa privata bolag verkligen ska leverera. Frågan som lyder är då, om det inte är mer logiskt att underkänna marknaden över huvud taget i allmännyttiga verksamhetsområden.

Samtliga partiers vinstförespråkare lär dock över huvud taget positivt nog få svårare tid framöver, när de under en längre tid har lämnats walk-over och fått se sina idéer accepterade på slentrian och till följd av en borgerlig tidsanda. Och eftersom allt har skett utan egentlig större debatt, verkar det som om utvärderingen av genomförda reformer har kommit på skam. KvP:s ledarredaktion summerar något av konsekvenserna i detta:

”Kanske har valfrihets­reformen på flera sätt varit bra. Men ingen vet riktigt. Eller så finns det problem som lätt hade kunnat åtgärdas, om man bara kände till dem. Men ingen vet. Eller så uppstår inne­boende och i längden olösliga problem när vinstmaximerare ger sig på omsorg. Ingen vet.”

Intressant i sammanhanget är också Laura Hartman och hennes rapport ”Konkurrensens konsekvenser”, i vilken hon går igenom synen på konkurrens i välfärden. Ökar den verkligen effektiviteten, som nära inpå samtliga partiers ledande skikt anser? Svaret är knappast det rungande Ja! som många har trott. Och för den som vill att kooperativa lösningar, social ekonomi och idéburna verksamheter ska få finnas i välfärden kan också se sig omkullsprungna av en troika bestående av Carema, Förenade Care, Aleris och Attendo Care. 2008 ägde de 70 % av alla privat äldreboenden. Faktum är att ”(…) genomgripande offentliga utvärderingar av dessa reformer har lyst med sin frånvaro.” skriver Hartman.

Kanske är en av de viktigaste konsekvenserna av Caremaskandalen att de idéer som har gjort Caremas m.fl kunnat tälja guld inte längre kommer att accepteras utan debatt och diskussion. Kanske är den borgerliga hegemonin i frågan äntligen bruten, och diskussioner om vinst i välfärden få plats när kommuner diskuterar äldreboenden. ”Naiva politiker har själva skapat problemet”, menar marknadsforskare Jesper Mejling i en debattartikel för Dagens nyheter. Men med naiviteten ur vägen, kanske något bättre kan ta sin början. Att kvalité förs fram kan kanske betraktas som ett stapplande steg mot en annan verksamhetssyn.

Läs gärna även:

LO-bloggen ”Låt Caremaskandalen bli ett möjlighetsfönster

Taggad , , , , , , , , , , , , ,
Annonser