Kategoriarkiv: IT

Mobilen, den är Jag

Den som inte har en mobiltelefon, räck upp en hand! Okay, ingen utan.

Genom jobbet som politisk sekreterare har jag en iPhone 4. Den är för j-ligt användbar och bra. Med hjälp av den kan jag sköta alla mejl, använda kalendern fullt ut, redigera dokument i krissituationer, snabbt och smidigt kommunicera med människor på flera olika sätt. Och dessutom kan jag ringa! Till viss del får jag även använda den privat.

I augusti tröttnade jag dock på att ständigt bli nådd av det privata och offentliga på en och samma mobil samt att det blev allt svårare för mig att motivera privat användning av mobilen när jag nu jobbar 50 %. Så jag började spana in en ny mobiltelefon som jag kunde använda tre dagar i veckan. En mobil med de mest basala funktionerna, utan lyx, och helst lite tålig ifall jag skulle tappa den när jag skejtade eller var ute i skogen. En smartphone som var billig.

Som vanligt tog det några veckor för att verkligen avgöra vilken j-la mobil det skulle bli. Å ena sidan är de flesta smartphones väldigt snarlika kopior av varandra. Å andra sidan vill jag kunna använda den maximalt vid behov. Då gäller det att hålla koll på abonnemanget, kameran, operativsystem, processorerna för att hantera operativsystemet, systemuppgraderingar, batterianvändning och placering, stryktålighet, garanti, äganderätt och så vidare. Till slut valde jag en Sony Xperia Go.

Sen dess har det varit väldigt intressant att följa människor reaktioner. ”Varför valde du inte en iPhone?”, ”Vad är det där för leksak?”, ”Varför valde du inte en riktig mobil, en Samsung/HTC/iPhone/Nokia?”. Blablabla.

Människor har börjat behandla och betrakta sin mobiltelefoner som en nästan fysisk förlängning av sig själva och förespråkat deras förträfflighet och förmåga. Ibland pratat vördande om tillverkaren. Och då menar jag inte bara Applefansen. Samsung har sin beskärda del av fanatiker som hatar Apple och tvärtom. Nokiadyrkarna tror att enbart Nokia kan göra kameror.

Men, alltså för att vara ärlig: Samsung, Apple, Nokia, Sony, Motorola, HTC eller vilken annan tillverkade det än handlar om skiter fullständigt i dig som person. Och de bryr sig inte nämnvärt om tillverkningskedjan, arbetsvillkoren för människorna längst ner eller miljökrav. Än mer, de är nästan mer intresserad av att du ska utnyttja lokaliseringstjänsterna än själva telefonfunktionerna. Troligtvis vet du inte ens vad lokaliseringstjänsterna helt innebär.

Varje mobil har sina fördelar och nackdelar. Tro inte att du ska välja utifrån någon sorts religiös övertygelse, utan vad som passar dig bäst nu och två år framöver. Väljer du en iPhone betalar du för mycket, men vet vad du får. Väljer du en Sony vet du aldrig när du får en systemuppgradering. Väljer du en HTC eller Nokia dör mobilen troligtvis på sin två årsdag. Väljer du en Motorola betalar du antingen för en riktigt bra eller usel mobil. Väljer du en Samsung eller HTC får du problem med reparation och garanti.

Oavsett om det stämmer att Ludvig nr 14 kanske sa ”Staten, den är Jag!” eller inte, så är det i alla fall nu sant att ”Mobilen, den är Jag.”

Taggad , , , , , ,

Socialdigital förvirring

För exakt fyra år sedan skaffade jag äntligen Facebook. Då gav jag mig in i den digitala sociala leken, tillsammans med vänner, kompisar, familj, släkt och bekanta. Samt några hundra miljoner andra människor. Efter tre och ett halvt år raderade jag kontot, efter flera års velande över huruvida jag ville behålla det eller inte. När jag klev ur Facebook ville jag istället förlita mig på telefon, sms, mejl och Skype. Vid sidan av den här bloggen, som jag driver tillsammans med den mer aktiva Robert.

Det visade sig svårare än jag faktiskt trodde. Och mina förväntningar var inte de allra högsta från början. Vissa personer är fortfarande väldigt bra på att besvara mejl, att korrespondera den vägen. Andra har blivit totalt värdelösa. Inte särskilt underligt när Facebook och Skype skapar enklare sätt. Jag är inte alltid på humör för att använda Skype heller och därmed faller en del av min inställning.

Istället återvände jag till Google+, mer aktiv än innan. Där är det lugnt, stillsamt och jag ägnar min tid mestadels åt tekniknörderi där, utan avbrott från andra människor.

Min standardfråga till människor när vi träffas har börjat bli ”Så, hur är livet på Facebook då?” Nästan alla svarar att det är som vanligt och ”jag hänger inte mycket där länge” samt ”det är som vanligt, samma typer av inlägg, som att det är dags för vin, jag ska sova etc”.

Jag har alltid varit för otålig i datorvärlden. Det är väl en stor brist. Jag orkar liksom inte bry mig om en tjänst/plattform alltför länge. Den tjänst som passat mig bäst under alla är mejl. Å andra sidan har jag haft bortåt 20-25 olika mejladresser och mejltjänster sedan 1997. Ena perioden kan jag hantera att all huvudsaklig trafik och de viktigaste tjänsterna hamnar hos Google. Sen blir jag frustrerad och raderar allt jag har hos dem, för att istället gå över till en blandning av Microsoft och Facebook, sedan dumpa dem och övergå till enbart Apple. Ett år senare sprider jag ut mig till Google och begränsar allt hos Apple istället. Och kanske tar en liten bit hos Yahoo. Som raderas efter två månader.

Jag provade Flickr för att skapa ordentliga fotoalbum från delar av livet, som är enkla att visa upp för människor som frågar efter just bilder. Därmed avböjde jag Instagram, som precis nyligen köptes av Facebook i syfte att utöka deras bildarkiv. Efter just två månader orkade jag inte längre. Mitt spontanta, då vettiga infall, blev ogenomtänkt och onödigt. Jag kände inte längre något behov.

Så brukar jag göra: pendla. Perioder då jag inte upptäcker eller experimenterar alls och perioder jag provar allt mellan himmel och jord i syfte att finna just vad jag söker. Perioder då jag blir väldigt extrovert, socialt inriktad och väldigt synlig förbyts mot perioder då jag struntar i allt vad socialt umgänge heter och blir nästan osynlig.

Just nu pendlar funderingarna mellan att radera Twitterkontot, omvandla syftet med det eller behålla det med nuvarande form och syfte, skaffa ett konto på LinkedIn. Och så rullar det runt. Vilka för- respektive nackdelar finns? Vad ska jag använda tjänsterna till egentligen? Är det för att jag ska pilla mer med min iPhone eller dator? Locka mig till att börja använda en iPad (som jag för mitt liv inte kan begripa varför jag skulle behöva nu)? Vad får jag faktiskt ut av det hela?

I grund och botten, hos alla tjänster, finns två huvudsyften knutna till varandra:

  1. Marknadsföring. Tjänsterna drivs uteslutande alltid av reklam och annonsering riktad till alla, men samtidigt till varje enskild person specifikt. Vill man undvika alltför mycket av den varan och ”bara” utnyttja tjänsten med cookies i bakgrunden, då får man betala.
  2. Socialt umgänge som marknadsföringsplattform. Företagens, och tjänsternas, största inkomstkälla baseras på att jag och många jag känner skapar en social tillhörighet i det digitala. Där finns en plattform för företagen att livnära sig på vår kommunikation. Allt i form av extremt smart och många gånger subtil reklam och annonsering.
Tråkigt nog tycker jag att företagen och tjänsterna alltför mycket liknar mobilabonnemang eller digitalt TV-utbud: Det finns himla mycket coolt och användbart, trots allt, fast ingenting som passar det jag vill just nu. Kanske beror det på att jag vill åstadkomma en ständig förändring, ett slags rotation av alla möjligheter, eller inte vill binda mig hos någon, att ha kvar rätten att välja fritt utan bindning?
Samtidigt återfinns en annan fundering, kopplat till jobbet: stresshantering. I jobbet som politisk sekreterare uppkommer och cirkulerar en extrem mängd information varje dag. Så mycket att göra, att välja mellan, att bry sig om. Så gick det inte riktigt till för tio, trettio, femtio år sedan. Och det gäller att hänga med i det som sker nu, inte fundera över hur det var förr. Dessutom fyller exempelvis Facebook och Google+ ett socialt behov som människor inte kan bortse ifrån. Hur uttjatat det än är, är och förblir vi sociala varelser. Extremt få klarar av isolering utan att bli helt tokiga. Därför är dessa tjänster så ohyggligt effektiva, av ovanstående skäl: det skapar en social samhörighet, tillvaro som vi delar med andra även om den inte är fysisk.
Men jag kan inte låta bli att göra just det, fundera över hur det var förr och vad som egentligen är nödvändigt nu. För det första gäller det att skriva ner vad som faktiskt behövs idag, vilka områden ska jag specialisera just mig emot, för det andra att välja tillvägagångssätt.
Men ena stunden får jag fnatt och ansluter mig gladeligen till mängder av möjligheter på Internet. Andra stunder vill jag bara skita i allt. Däri ligger en viktig fråga, som Everett Bogue ständigt återkommer till:
  • Hur vill jag synas i den digitala världen?

Vill jag, Daniel, faktiskt synas på massa bilder, grunden till Facebook? Nej, jag hatar när människor publicerar bilder på mig. Vill jag, Daniel, synas som politisk propagandaspridare via olika plattformar/tjänster? Jo, det ingår i jobbet, fast jag måste fundera över vad som är nödvändigt, hur det ser och när. Vill jag, Daniel, vara förknippad med exempelvis egen hemsida, professionellt nätverkande på LinkedIn? Och i alla dessa fall, hur länge? Jag vet inte riktigt just nu. Endast att jag börjar tröttna på att synas. Samtidigt som att synas är A och O i politik, därmed mitt jobb. Fast synas innebär inte att man gör det på ett bra sätt eller att tiden användes korrekt. Kunde jag inte gjort andra saker under tiden?

De tre huvudsakliga frågorna som snurrar runt nu är: Vad ska jag använda mig av? Vad är experimenterandet till för? Vill jag ens vara aktiv i det digitala nu? Varför ska jag ens bry mig?

Taggad , , , , , , , , , , ,

Utvärdering: Facebooklös

Nu är det en månad sedan jag raderade mitt Facebook-konto (särskrivet för att innebörden ska bli tydligare och slippa dubbelt k). Jag vidhåller att det är bland det bästa jag någonsin gjort. Överraskande nog, för mig själv, saknar jag det inte alls. Tanken att återvända är noll. Någonstans anade jag trots allt att det skulle bli knepigt att avstå, eller lätt att bli lockad in igen.

Men varje gång jag ser andra personer vandra, sitta eller stå, inloggade via sina mobiler eller datorer, förundras jag av hur fult Facebook egentligen är. Tidigare har jag alltid funnit Googles olika påhitt som vansinnigt fula. Nu kan jag nog påstå att de är väldigt lika.

Jag antog att min ”vanliga” kommunikation skulle återuppstå, det vill säga använda telefonen eller mejl för att nå personer. Efter en månad kan jag säga att mina inboxar krympt avsevärt, mina samtal eller sms blivit fler och mitt irrande runt på Internet börjat försvinna. På arbetet är jag desto mer produktiv, för att inte tala om hur otroligt mycket jag får gjort hemma. Saker som jag prioriterar otroligt högt och inte kompromissar med. Nu faller liksom ingenting omkull längre på grund av att jag sysslar med någonting för mycket. Tiden är striktare uppdelad och ordnad, på ett behagligt sätt, mina prioriteringar följer mig själv och inte något slags missbruk av kommunikation som ständigt säger till mig att ”bara en sak till”.

En månad av Facebooklöshet och jag är väldigt splittrad till kommunikationsmedlen på/via Internet överlag. Twitter använder jag på grund av att det är otroligt smidigt att få information på: snabbt, enkelt, överskådligt, lätt att sålla bort allt jag är ointresserad av. I mejlväxling med Ulla om hur olika kommunikationsmedel ska/kan förse alla partimedlemmar med information och dialog, och i inre diskussion med mig själv, är jag alltmer undrande till allt som sker, hastigheten allting delar upp sig i, den fragmenterade bilden som framträder när man plötsligt tar några steg tillbaka.

Till det kommer att jag följer Everett Bogue, teknomaden och minimalisten (mer om honom och dessa ämnen kommer längre fram i tiden här). Han menar att man aldrig ska fästa sig vid en specifik teknologi, app, ett program eller medel/metod, utan snarare experimentera och alltid fortsätta framåt. Om man använder Facebook och en blogg, men inte får ut någonting av det (exempelvis att läsarna inte blir fler, man känner ingen vidare mening, man inte når ut till rätt personer) är det lika bra att flytta fokus någon annanstans, lägga ner sina konton och göra något nytt. Det kan innebära att man flyttar fram och tillbaka mellan olika metoder/medel, eller byter ut alla varje halvår – poängen är att känna sig nöjd och få ut rätt mening av det.

Jag håller med. Problemet är att Everett riktar sig lättast till engelskspråkiga och internationella personer som vet vem han är, kan kosta på sig att experimentera (både vad gäller tid och ekonomi) med olika medel eftersom de flesta ändå kan haka på honom, och verkar i en annan typ av digital verklighet. Här undrar jag om Sverige ibland inte blir ett väldigt konservativt digitalt land. Vi liksom fastnar i djupa gropar efter en stunds progressivitet. Vi tror fortfarande att alla i världen använder Facebook eller bloggar, medan många andra hellre knyter an på LinkedIn, Google+, forum eller mejlbrev som i MailChimp. Ibland blir jag mycket medveten om att Sverige, som en fransklärare sa till mig efter vår studieresa till Frankrike, är en liten ankdamm, för alla jag känner hänger fortfarande på Facebook och här skriver jag på en blogg.

Taggad , , , , , ,

Årets lättnad: Raderat Facebook-konto

Jag har länge funderat på huruvida jag behöver, eller vi ha, Facebook. Till och från i drygt ett år har jag bollat idén fram och tillbaka, fram och tillbaka, utan att egentligen finna en godtagbar slutsats. Jag har även träffat personer som av princip vägrat använda Facebook, vilket fått mig ömsom fascinerad, ömsom frustrerad över deras ovilja att prova något (jag älskar att prova nya saker i den digitala världen, men helst på mina villkor).

På vissa sätt är Facebook enastående som kommunikationsmedel. Det är hur enkelt som helst att meddela flertalet personer något, likt ett kostnadsfritt sms i mejlform. Eller varför inte få tag på personer man skulle vilja återupprätta kontakt med igen? Det kan användas som sällskap under nattpass, få en bättre bild av personer man inte känner, utan snarare känner till. Varför inte spionera på politiska motståndare? Kanske vill man bilda en liten informationsgrupp eller ständigt meddela andra vad man sysslar med, var man befinner sig eller tipsa om nyheter, knäppheter och fakta.

Dessvärre blev det för mycket av ett missbruk för mig, liksom det är så för många av Facebooks medlemmar. Tanken på att ”Jag ska bara…” håller fast de flesta mycket mer än man tror. Det stod jag inte ut med. För alla de roliga klippen, finurliga eller vackra bilderna från ens vardagliga liv jag visar upp likt live-inlägg från mitt liv, informationen om nyheter eller aktivism världen över, allt det hjälper mig inte. De tar tid från annat. Tänk om jag satt alla de timmarna på Skype, i verklig konversation med vänner i Danmark, Italien, Finland eller USA, pratade i telefon med vänner och familj, skrev utförliga mail i Mail hellre än att tampas med Facebooks php-skapade chat (som ändå är väldigt imponerande), skriva ordentliga blogginlägg – vad mycket jag skulle få ut av min tid!
Kvalitet framför kvantitet.

I mitt fall handlar det även om att jag dels vill skära ned på olika digitala konton (en rensning jag gör försiktigt två gånger årligen), dels ägna den där tiden åt att skriva för att det betyder någonting för mig. På Facebook kan det lätt bli för mycket fokus på att antingen informera eller underhålla andra. Jag har dessutom alltid pendlat mellan att vara villig att blotta delar av mitt liv offentligt och känna avsmak inför att visa upp mig offentligt, i synnerhet digitalt (jag kom ut på Internet tidigt 1997 och då var man verkligen inte benägen att blotta sig).

Återuppfinna kommunikationen är vad den där annars så (halvt) förspillda tiden ska användas till. Jag noterade direkt efter raderandet av kontot att jag ringde två samtal och skrev ett utförligt mejl, hellre än att lämna korta meddelanden på Facebook, till de tre berörda personerna. Så framöver kommer jag återta de där mer kvalitativa metoderna för att bestämma träffar med vänner/familj, informera, underhålla eller bara slöprata.

Min vän Eric raderade nyligen två konton han utnyttjat väldigt flitigt, varav ett var Facebook. Slutsatsen var att de personer han hade kontakt med där, var just de personer han hade mest kontakt med utanför Facebook. Varför då ha ett särskilt konto för att kommunicera med personer han lika väl ringde, skickade sms eller mejl till?
Ytterligare tyckte han att det blev ett missbruk. Till sist undrade han varför han skulle ”känna” någons mamma eller syskon på Facebook när de träffats kanske enstaka gånger för typ 15 år sedan.
Precis där finns ett skäl för mig också: den överdrivna jakten på fler ”vänner” som många av oss för.

Man kan välja att deaktivera sitt konto, varpå man kan återta det vid ett senare tillfälle, med allt innehåll man tidigare haft där. Men i mitt fall hade risken varit stor att jag ”bara” loggat in för att kolla en sak och sen varit igång igen. Risken att halka in hade varit försvinnande stor.
Men, kanske du tänker, varför inte bara sålla ut de du vill ha kontakt med och behålla kontot?
Därför att jag varken vill behöva ställa in vilka av de drygt 300 personerna jag ska följa på ett specifikt sätt, med specialinställningar för alla eller vill fortsätta läsa om allas vardagsbestyr. Förlåt mig min plumphet, men jag bryr mig inte ett skit om att någon har diskat, att någon sitter i soffan, att någon tycker illa om vädret, har varit utomhus (wow, idag igen alltså) eller att en hund varit gullig. Ytterligare är jag inte intresserad av att följa politiska inlägg dagarna i ända, inte parodier eller satirer heller.
Sådana inlägg är intressanta då och då, men inte varje inloggat tillfälle (ironiskt nog är delning på Facebook det första du ser här nedanför inlägget samt att jag skriver detta till soundtracket till The Social Network). Jag är inte intresserad av att följa varenda inlägg om allt mellan himmel och jord och jag står definitivt inte ut med mig själv när jag gör liknande inlägg.

När jag beslutade mig för att inte deaktivera kontot ifall jag skulle vilja återta det som om inget hänt, utan istället radera kontot, kan jag verkligen bara säga en sak:
Årets lättnad, som när man burit på en tung hemlighet, yppat den och känner en oerhörd suck av befrielse.

Taggad ,

Digitalt våld

Idag har Dagens Nyheter en artikel längre artikel kommer förhoppningsvis under morgondagen, namnet är Våldsamma datorspel föder inte verkligt våld) och en krönika om digitalt våld. Statens Mediaråd har fastslagit att risken för våld och våldsamt beteende inte ökar under TV- och datorspelande.

Det här är ett ämne som ständigt återkommer och jag börjar bli trött på argument som att ”TV-spel gör barn till mördare” eller ”Våldsamma spel skapar våldsamma ungdomar”. Varför har vi då militären, som tränar människor att döda andra? Varför tittar vi på ishockey och män som slår varandra på käften utan straff och fet betalning? Varför har vi kampsporter eller emellanåt hetsar unga (killar) att hata sina motståndare på fotbollsplanen? Hittills har jag aldrig sett ett samband mellan dessa företeelser och datorspel, trots det kostar huliganer och annat manligt dominerat våld samhället mycket varje år.

Jag håller med de intervjuade och skribenterna att det är betydligt viktigare att föräldrar ser vilka spel som och spelas – och hur länge! Det är av avsevärd vikt att man spelar kortare stunder än låter barnen spela flera timmar i sträck, utan att föräldrar egentligen sätta sig in i spelen. För oavsett om man gillar eller ogillar upplägget i spelen är det bättre att ta diskussionen och argumentera för och emot än att stänga av spelen alternativt strunta i vad som görs. Det bör ju vara så logiskt att föräldrar och omgivning är intresserade av sina barn, deras läxor och intressen.

Däremot håller jag bara delvis med om att särskilt unga killar ska analyseras, eftersom de tenderar att spela mer än tjejer. Visserligen är det viktigt att införa genusperspektiv i debatten för att se hur killarna spelar, inte spelar, vad de spelar, när och varför. Sambandet mellan killars prestationer och skolresultat kontra tjejernas prestationer och skolresultat är intressant – för tjejerna går det tydligen bättre. Men man får inte glömma bort att tjejerna först och främst får mindre resurser i skolan och trots det klarar skolgången bättre, samt att tjejer som grupp mår sämre och oftare uppvisar ett beteende där man ska vara så duktig som möjligt i skolan, utan fokus på hur man faktiskt mår som person. Killarna må få sämre resultat och spela mer, men att bara fokusera på det är att glömma bort hur mycket tjejer offrar för att vara bättre i skolan.

Taggad , ,