Kategoriarkiv: Miljö

Humor i högkonjunktur

Max Gustafsson är serietecknare, en duktig sådan. För några dagar sedan ramlade jag över en av hans teckningar på Supermiljöbloggen, och sen såg jag den vid hans egna blogg här. Jag frågade honom om han ville bidra med denna serie till Resilienta reflexioner, det var inget problem berättade Max. Det tackar vi för.

Ekonomiskt system vs Ekosystem 100-0

Det kan vara bra att försöka ha lite humor i eländestänkandet, som präglar vårt samhälle. Jag tycker också just denna seriestrip är särskilt klockren, för den sätter fingret på både konflikten mellan ekonomi och ekologi, samt den tragedi som ligger begravd i det faktum att lågkonjunktur historiskt har varit bättre än högkonjunktur, för miljön alltså.

I lågkonjunkturen riskerar hjulen snurra allt långsammare, arbetslösheten ökar och därmed minskar mängden resursintensiv lönearbete. Tillväxten bromsar in – något som en regering som den vi har i Sverige, och de flesta andra i väst, ser som sitt uppdrag att stävja och vända. Stater tenderar därför att injicera därför nytt kapital i tecken på kris, i dagsläget verkar detta bli som lån från exempelvis europeiska centralbanken (ECB) till privata banker, som sedan flödar ut i ekonomin.

Men denna kur har bortsett från sina ekonomiska konsekvenser (socialisering av ekonomiska förluster), historiskt visat sig vara något av ett gift, då exploateringen av miljö genom utvinnande av resurser givetvis stegras i en ekonomi som desperat kämpar för att hela tiden gå för högtryck. Vill man spetsa till det hela, kan man göra som denna skribent och hurra för ekonomins tillbakagång. Själv nöjer jag mig med att konstatera, likt Anders Wijkman, att vi befinner oss i något av en rävsax.

Vi andra kan åtminstone med hjälp av sådana som Max skratta åt eländet. Och förresten: Glad midsommar!

Annonser
Taggad , , , , , , , , , ,

Minimalism

Jag har tidigare nämnt min uppskattning av minimalismen, och då menar jag inte konstformen, arkitekturen eller liknande uttryck. Snarare handlar minimalism om ett slags livsstil, synsätt på livet och vardagens rutiner. Låt mig förklara!

Saker utgör en väldigt stor del av mitt liv, och uteslutande ingenting är egentligen nödvändigt eller behövligt för vardagslivet eller livet i stort. Självklart är det så att mat och dryck är livsnödvändiga, liksom toalett och toalettpapper är extremt förnuftiga uppfinningar och vissa digitala system vi använder otroligt praktiska och välgörande. Men sakerna i sig behövs sällan för att leva. Det går nästan alltid att omordna sitt liv efter omständigheterna och plötsligt upptäcker man att livet är mer varierat än bara hem, husdjur, fordon, inredning och hobbyprylar.

Saker är även åtråvärda enbart genom sin existens. De ska förgylla mitt liv, förbättra mitt liv, gynna mig som person. Eller varför inte “berätta vem jag är”. För andra och sen för mig själv.

När vi reser (tjänsteresor exkluderade här) brukar de allra flesta lämna 99 % av alla sina saker hemma. Klädesplagg, fotdon, hygienartiklar, ID och pengar, kanske en bok, är det som medföljer, det andra stannar hemma. Och det är oftast trevligt att resa, trots avsaknaden av alla sakerna vi tillbringar oändligt många timmar till att skaffa.

För det är ändå det som utgör kärnan: vad lägger vi vår tid på? Arbete för att tjäna pengar, för att köpa livsnödvändigheter, för att köpa överflödiga saker. Just resor är någonting vi lägger en stor del av vår tid, liksom vårt arbete, på. Troligtvis för att det är en upplevelse, någonting större än en bil, ett hus, en båt eller en ny dator. Värt att minnas.

Men ändå lägger vi orimligt mycket mer tid på saker. Saker vi faktiskt sällan använder. En bil i Skåne står still 96 % av sin livstid. Kostar det 250.000 kronor att köpa bilen, innebär det att någon betalar 10.000 kronor för att köra och 240.000 kronor för att den ska stå still. Då är inte service och underhåll inräknat. Är det värt det?

Vill jag upptäcka att jag efter 30 års samboliv spenderat tusentals kronor på bestick och porslin bara för att det ska matcha, vara modernt, komplett eller passa in i livet? Behöver jag stora dricksglas, små dricksglas, cognacglas, whiskeyglas, rödvinsglas, vitvinsglas, ölglas, champagneglas, Irish coffeeglas, snapsglas, karaffer, tillbringare, plastmuggar för utflykter, kaffekoppar, kaffemuggar, témuggar, tékoppar, kristallglas? För vem har jag egentligen köpt alla dessa saker? Och vem fan bryr sig?

Det allra mesta porslinet står still i skåpen och de allra flesta besticken ligger i lådorna. Är det värt det? Vill jag vara personen som är ihågkommen som “han med finporslin” eller “välordnat och fint kök” eller vill jag kanske strunta i alla typer av glass och hellre bli igenkänd för min gästfrihet, min öppenhet som värd?

Saker ska inte representera sig själva och jag genom dem, utan de ska enbart vara verktyg (dator) eller verkligt användbara minnen (fotoalbum) för mig.

Minimalism handlar om att begrunda alla dessa “val” vi gör, vad vi väljer att lägga vår tid och våra pengar på.

Men minimalism handlar inte enbart om materiella saker, utan tankesätt, rutiner. Tidigare har jag skrivit om varför jag lämnade Facebook och hur det kändes. Jag befann mig där för för jämnan, vare sig det var nödvändigt eller inte, och det tog onödigt mycket tid från andra saker jag personligen tyckte var mycket viktigare. Exempelvis att lyssna på musik ostörd, skriva eller läsa böcker. I bakhuvudet låg alltid känslan av att jag borde, måste, var tvungen att kolla en gång till. Detta eviga “en gång till…” Jag ansåg att Facebook inte längre var nödvändigt, vare sig som beteende, eller plats att befinna mig på. Varken musiken, skrivandet eller läsandet låg där som en molande, irriterande värk. Det gjorde Facebook. Så jag struntade i Facebook efter lång tanketid.

Ytterligare ett skäl var frågan “vem gör jag detta för?” Alltså, befann jag mig på Facebook för andras skull eller för min egens skull? Var det verkligen bra att skriva och berätta saker om mig själv eller mitt liv? Blev jag lyckligare eller fick bättre självförtroende?

Nej. Det blev bara värre, anser jag. Mitt liv är viktigare att leva än att fläka upp.

Det finns en uppsättning olika minimalister, varav de flesta kända är amerikaner. Radikalerna representeras av Colin Wright och Everett Bogue. Båda lever ett resande liv, med bara cirka 100 saker (där varje sak representerar sig själv och inte ingår i en grupp saker) och utan permanent boende. Mer vardagsinriktade är Ryan Nicodemus och Joshua Fields Millburn. En person som tidigare varit radikal och nu fått barn är Francine Jay, så henne blir intressant att följa eftersom hon går “åt andra hållet”, så att säga, och måste skaffa fler saker (dock är hon inte ensam bland minimalisterna att ha barn). Grundgestalten heter Leo Baubata, som också är buddhist. Delar av minimalismen angränsar till buddhismen, men andra religioner har också starka inslag av minimalism (asketism), däribland kristendomen, och jag har svårt att säga att minimalismen skulle vara just buddhistisk.

En person som regelbundet bloggar i svensk kontext är It’s easy being green. Hon beskriver enkelt hur det kan vara att anpassa sig efter minimalism eller låta minimalismen anpassa sig efter livet.

Man kan säkerligen kritisera minimalism för att vara “grej” för en vit, medelklass, manlig person, något amerikanska minimalister själva driver med. Man kan anklaga det för att vara en livsstilsgrej, ett individuellt perspektiv på klimatförändringar, miljöförstörelse, konsumtionshets eller välfärdssjukdomar. Men i grund och botten handlar minimalism om att göra någonting. Stort som smått. Och att vara nöjd med sig själv hellre än sina saker eller tillhörigheter, att representera sig själv för den man är hellre än sakerna man äger.

Taggad

Starka känslor för skogen

”Någon andemakt, någon hemlig makt
har i trädets gömda rötter sin vilja lagt.”

– Karin Boye

Till min stora glädje har den väntade nya artikelserien av Maciej Zarembas kommit att handla om skogen. Skogen vi ärvde, men också kom att avverka och betrakta som enbart medel för trä, papp och pappersprodukter. Nu kan läsare av Dagens Nyheter se fram emot en rad artiklar på temat, som förhoppningsvis blir lika läsvärda som de om vuxenmobbning, som samma skribent författade för en tid sedan.

Timingen är det heller inget fel på, nästan samtidigt som Uppdrag Granskning (UG) avslöjar att IKEA bidrar till avverkning av rysk urskog, innehåller Zarembas första del en betraktelse över hur människor i värmländska Storfors förlorade ”sin skog” till avverkning. I en sorgsen, känslosam och samtidigt närmast ilsken ton – binds kulturvärlden samman med livsvärlden. Långt främmande från det moderna politiska projektets syn på liv som värdefullt enbart i den mån den går att förvandla något strikt ekonomiskt.

Alltifrån att Gamla testamentet pratar om Livets träd (som ju är både judisk, kristen och islamsk myt), har vi vår fornnordiska Yggdrasil, som skvallrar om människans historiska vördnad av trädet. En vördnad som Zaremba verkar dela. Redan utifrån den känslosamma inledningen, misstänker jag att dock att han redan nu kan räkna in några ytterligare fiender i vårt förråade svenska debattklimat – där vi stämplar våra motståndare med både det ena och det andra. Men kanske kan hans rätt vemodigt konservativa slagsida, som vänder sig mot rovdriftskultur, också skapa resonans över bredare kretsar som vänder sig mot vad det politiska fältet anser rätt och förnuftigt idag.

För den som känner främlingskap inför en sådan hållning finns dock fortfarande anledning att bryta med det tänkande som associeras med skog som icke-liv. För vad riskerar att bli de långsiktiga konsekvenserna av ett utarmande av biologisk mångfald och skogsmångfald? När skogarna är ersatta med snabbväxande gran, vad lämnar vi kvar för morgondagens generationer? Frågeställningen är viktig, men bortom apatin finns det värden kvar som förtjänar att försvaras. Därför kan jag bara hoppas att vi bara sett början när föreningarna Skydda skogen och Fältbiologerna tillsammans demonstrerade mot IKEA. ”Lågt pris till vilket pris som helst” skrev de på sina banderoller. Det är inte särskilt troligt att människor vill ha det så, när allting kommer till kritan.

De tre ödesgudomarna Urðr, Verðandi, and Skuld vid foten av Yggdrasil

Se gärna även:

Skydda skogen

Jordens Vänner lämnar FSC

Taggad , , , , , , , , , , , , , , ,

”Hoppet står i realiteten till den tekniska utvecklingen”

När det kommer till klimat- och miljöfrågor är denna rubriks andemening väldigt vanlig. Den bekräftades också bara för en tid sedan av en av Dagens nyheters ledarskribenter. Ekvationen har ingen färdig lösning, heter det. Så här summeras den hållningen:

”Hoppet står i realiteten till den tekniska utvecklingen. Ett plötsligt, avgörande genombrott som förändrar energi- och klimatekvationen är inte omöjligt – men heller inte något man lugnt kan förutsätta ska inträffa. Först och främst gäller det att utnyttja ett otal mindre förbättringar som steg för steg kan effektivisera energianvändning, energiproduktion och logistik.”

I mina öron låter det som att detta teknikhopp är ett sätt att undkomma att behöva göra något grundläggande. Något som mindre handlar om framtiden utan snarare utgår ifrån de redskap som finns idag. Sveriges utsläpp fortsätter också att öka, likväl som det ser ut i världen i stort. Forskare befarar att vi håller på att korsa ett antal s.k ”tipping points”, punkter där människans inverkan på klimat i sin tur sätter igång så kallade kedjereaktioner.

Detta innebär att det politiska mål på ”acceptabel temperaturökning” kring två grader kanske blir omöjligt. Om målet kan man läsa mer via Naturvårdsverkets pedagogiska sajt här.

En tipping point kan exempelvis vara att permafrost släpper, vilket The guardian redan 2010 beskrev att så sker, vilket i sin tur utsätter atmosfären för ytterligare klimatgaser (metan). Med ytterligare tillförsel av sådana gaser accelererar därmed till viss del klimatförändringarna av sig självt.

Arktisk tundra juli 2008 utanför Barrow, Alaska, fotografi av MarmotChaser, Wikimedia Commons via Flickr, använd i enlighet med Creative Commons Attribution 2.0 Generic license.

Men hur förvaltar vi denna insikt? Om regeringen är ett utslag för folkviljan så kör den på för att legitimera oljeutvinning vid Arktis, satsar på att bygga nya motorvägar och verkar allmänt ha svårt att koppla ihop ekonomi och ekologi.

Hittills verkar inte vare sig den hållbara tillväxten eller energieffektiviseringen ha kunnat förmå bromsa utsläppen. Och även om undertecknad inte vill avvisa tekniska framsteg helt och hållet, måste vi vara på det klara med att en stimulera teknikutvecklingen i sig svårligen går att förstås som en genväg till omorganisation av vare sig samhälle eller ekonomi. Det är här DN säger pass, och utvisar alla som vill se större omställning som civilisationskritiker. Där får de sitta och skämmas för deras oförmåga att förstå mänskliga behov.

I övrigt har professor i nationalekonomi Michael Hoel gått ut och kritiserat tanken att ett land som Sverige kan påverka den globala trenden genom att ”gå före” med insatser för utsläpp av mindre klimatgaser. Det riskerar istället att leda till minskad konkurrens på världsmarknaden, hävdar han. Läs hans argument här. Rätt nyligen replikerade Rikard Warlenius och Alf Hornborg, båda humanekologer i ett välformulerat svar. Det kanske handlar mindre om att gå före, och mer om att inse sin roll i en global teknisk överordning. I deras fall försöker man pricka in detta resonemang genom att använda begreppet klimatskuld.

Min tanke? Att bejakande av denna potentiella teknikutveckling, samtidigt som andra metoder ej anses önskvärda, handlar väldigt mycket om en form av trosuppfattning och samtidigt en form av flykt.

Tro, därför att den trots att allt talar för motsatsen så gärna vill att vi kommer att fixa det här utan att kompromissa alltför mycket med både samhällsorganisation och nuvarande tänkande. Den bejakar vissa kunskapsformer (som nationalekonomin) och väljer att bortse från andra (miljöforskning). När den ena talar emot den andra väljer man det som gynnar marknaden.

Flykt, därför att när det väl kommer till kritan vill man ej ta ansvar. I samhällshierarkin över viktiga frågor hamnar ekologi nästan alltid efter ekonomi. Istället för att ta itu med den uppochnervända värden kör man på som vanligt och flyr ansvaret.

Kuriosa: Det grekiska ordet för teknik är tekhniké, dess grekiska etymologi lär oss att ordet syftar på både kunskap om hantverk och konstnärlighet. Här kan vi tänka oss ett bejakande av ny eller annorlunda politisk teknik, som föder fram ett större engagemang för de livsuppehållande ekologiska livsvärdena. En sådan breddad uppfattning om vad som kan vara teknik verkar dock väldigt få representera.

Taggad , , , , , , , , ,

Kollapsens tidevarv

UR Play:s utmärkta ”En bok – en författare” låter Birger Schlaug intervjua David Jonstad, den senare aktuell med sin bok Kollaps. Se det här. Bokens titel bör i det här sammanhanget förstås som ett samhälles övergång till en lägre nivå av komplexitet, något som alltid associeras med närmast apokalyptiska visioner, men som istället kan vara en rätt långsam process och därmed svår att tidsbestämma.

Jonstad går in på tidsfrågan i Klimatmagasinet Effekt och på hans egen blogg – alla verkar nämligen vilja ha ett datum. Verkligheten är dock aldrig riktigt så enkel, vilket vi väl får vara tacksamma för. Denna Kollaps anses vara något som vi kan märka i form av en rad olika kriser. I förgrunden står enligt Jonstad dock tre kriser. Nämligen Energi, Klimat och Ekonomi. Dessa hänger naturligtvis ihop.

Men människan är anpassningsbar, vilket är en hoppfull insikt. När exempelvis bilindustrierna försvinner finner man andra sätt att leva på, som i Detroit – där naturen har reclaimat delar av staden och människor har startat lokala odlingar och kooperativ i form av stadsjordbruk. Något som verkar ha inneburit att även kritiker av Kollaps, som tidningen VI:s recensent Alexander Skantze nödgas tillstå att det finns en hoppfull underton i boken. I stora drag verkar dock personer som tenderar att avfärda miljöfrågor också verka föredra att dissa Jonstad som fanbärare för undergångsromantik. Detta under tiden som andra, som inom delar av miljörörelsen säkerligen kan tycka det är jobbigt att bli kritiserade av Jonstad som tycker att de har tenderat att skönmåla de problem som människan ställs inför.

För övrigt äger undertecknad Kollaps och hoppas att återkomma till den i denna blogg.

Läs om Kollaps på Crude oil, Osunt, Svenska dagbladet, Supermiljöbloggen och Cogito.

Taggad , , , , , , , , ,
Annonser