Kategoriarkiv: Trosuppfattning

Tyckarna

Det har gått ett halvår drygt sedan jag skrev senast och inrikespolitiskt har det hänt en hel del i landet Sverige. Bland annat har näthat uppmärksammats. Näthat där personer (ofta män) uttrycker sina åsikter via Internet. Alltför ofta i attack och personangrepp mot feminister eller människor som på något sätt verkar för ett öppet samhälle där många faktiskt får uttrycka sig. Alltför ofta hörs frasen ”i Sverige får man inte tycka”. Skitsnack. Jag tycker just nu alltmer av svensk politik cirkulerar i ett evigt tyckande. Tyckarna tycks vara överallt.

Alltifrån ekologisk mat till byggnaders placering. Alltifrån mobiltillverkare till glassorter. Alltifrån papperstillverkare till invandring. Där finner jag tyckarna. De har blivit avsevärt synligare i och med Internet. Förr var tyckarna mest kända inom sin egen krets.

Någonting jag dock inte finner när det gäller tyckarna är vad de själva faktiskt uträttar. Vilket föreningsliv är de aktiva i? Vilka politiska förändringar har de gjort? Vilka förändringar har de infört på sin arbetsplats, sin skola, sitt hem? I synnerhet har jag svårt för tyckare som pratar om hur alla andra borde ”förstå”, men varken deltar i större sammanhang som föreningar eller kan uppvisa reella resultat. Att förändra samhället är inget som görs i en handvändning. Men det är något som alla faktiskt kan göra. Det tar olika lång tid. Tycka däremot, det kan varenda j*vel göra. Sitta hemma i soffan och svära över politiker, kritisera företag, tycka att andra inte förstår och är dumma i huvudet. Men att uppvisa de där resultaten, visa prov på mod när en ställer sig inför ett stort sammanhang och konsekvent förespråkar en linje? Det är verkligen inte alla som gör. Det är väldigt få som gör.

Som sagt, Internet har möjliggjort för människor att skapa en bild av sig själva som duktiga. Som  lyfter fram sig själva, visar prov på vad de faktiskt uträttar. Men ärligt talat, vem kan inte skriva en mejladress på Avaaz.org eller käfta lite om ett ämne på Twitter eller Facebook? Betyder det att du bidragit till en annan värld eller spelat stor roll? Nej. Hur mycket vi än tycks tro att Internetforum spelar roll och är viktiga ”slagfält”, är de inte mer än opraktiska anslagstavlor.

Att lägga ett politiskt initiativ kräver kunskap och argument. Att motsätta sig en arbetsgivares ovilja att utbetala övertid kräver mod och tålamod när förhandlingarna tar vid. Att lyckas driva en linje och förändra en skola kräver riktiga sociala nätverk och argument. Som tål stryk. Alltid tål stryk.

Argument, mod, riktiga sociala nätverk eller kunskap är något som tyckarna varken kan eller har.

Annonser
Taggad

Mobilen, den är Jag

Den som inte har en mobiltelefon, räck upp en hand! Okay, ingen utan.

Genom jobbet som politisk sekreterare har jag en iPhone 4. Den är för j-ligt användbar och bra. Med hjälp av den kan jag sköta alla mejl, använda kalendern fullt ut, redigera dokument i krissituationer, snabbt och smidigt kommunicera med människor på flera olika sätt. Och dessutom kan jag ringa! Till viss del får jag även använda den privat.

I augusti tröttnade jag dock på att ständigt bli nådd av det privata och offentliga på en och samma mobil samt att det blev allt svårare för mig att motivera privat användning av mobilen när jag nu jobbar 50 %. Så jag började spana in en ny mobiltelefon som jag kunde använda tre dagar i veckan. En mobil med de mest basala funktionerna, utan lyx, och helst lite tålig ifall jag skulle tappa den när jag skejtade eller var ute i skogen. En smartphone som var billig.

Som vanligt tog det några veckor för att verkligen avgöra vilken j-la mobil det skulle bli. Å ena sidan är de flesta smartphones väldigt snarlika kopior av varandra. Å andra sidan vill jag kunna använda den maximalt vid behov. Då gäller det att hålla koll på abonnemanget, kameran, operativsystem, processorerna för att hantera operativsystemet, systemuppgraderingar, batterianvändning och placering, stryktålighet, garanti, äganderätt och så vidare. Till slut valde jag en Sony Xperia Go.

Sen dess har det varit väldigt intressant att följa människor reaktioner. ”Varför valde du inte en iPhone?”, ”Vad är det där för leksak?”, ”Varför valde du inte en riktig mobil, en Samsung/HTC/iPhone/Nokia?”. Blablabla.

Människor har börjat behandla och betrakta sin mobiltelefoner som en nästan fysisk förlängning av sig själva och förespråkat deras förträfflighet och förmåga. Ibland pratat vördande om tillverkaren. Och då menar jag inte bara Applefansen. Samsung har sin beskärda del av fanatiker som hatar Apple och tvärtom. Nokiadyrkarna tror att enbart Nokia kan göra kameror.

Men, alltså för att vara ärlig: Samsung, Apple, Nokia, Sony, Motorola, HTC eller vilken annan tillverkade det än handlar om skiter fullständigt i dig som person. Och de bryr sig inte nämnvärt om tillverkningskedjan, arbetsvillkoren för människorna längst ner eller miljökrav. Än mer, de är nästan mer intresserad av att du ska utnyttja lokaliseringstjänsterna än själva telefonfunktionerna. Troligtvis vet du inte ens vad lokaliseringstjänsterna helt innebär.

Varje mobil har sina fördelar och nackdelar. Tro inte att du ska välja utifrån någon sorts religiös övertygelse, utan vad som passar dig bäst nu och två år framöver. Väljer du en iPhone betalar du för mycket, men vet vad du får. Väljer du en Sony vet du aldrig när du får en systemuppgradering. Väljer du en HTC eller Nokia dör mobilen troligtvis på sin två årsdag. Väljer du en Motorola betalar du antingen för en riktigt bra eller usel mobil. Väljer du en Samsung eller HTC får du problem med reparation och garanti.

Oavsett om det stämmer att Ludvig nr 14 kanske sa ”Staten, den är Jag!” eller inte, så är det i alla fall nu sant att ”Mobilen, den är Jag.”

Taggad , , , , , ,

Žižek om kristendom, våld och allt annat

Slavoj Žižek av Pablo Secca, använd i enlighet med Creative commons.

Den pretentiösa slovenska kulturkritikern och marxisten Slavoj Žižek fortsätter att intressera. Nyligen såg jag God in Pain: Inversions of Apocalypse conversation med Jack Miller. En timma lång dialog, eller snarare mer mono- än dia, där Žižek talar om kristendomen och en del av sina klassiska samtalskäpphästar. Ja, ingen ska säga att han alltid anstränger sig för att vara lättillgänglig, men han är intressant – delvis därför att han är en man som positionerar sig tydligt mot sin samtid.
I svensk press blev han hudflängd nyligen av DN, med inspiration från The New York Time Books. Hans svar går att läsa här, men i det här sammanhanget vore det intressant att se religionen som det centrala – i Žižeks fall synen på kristendom som en revolution i tänkandet i förhållande mellan människa och människa, samt det heliga.

Kolla!

Läs gärna även tidigare inlägget på RR, först som en tragedi
Taggad , , , , , , , ,

Minimalism

Jag har tidigare nämnt min uppskattning av minimalismen, och då menar jag inte konstformen, arkitekturen eller liknande uttryck. Snarare handlar minimalism om ett slags livsstil, synsätt på livet och vardagens rutiner. Låt mig förklara!

Saker utgör en väldigt stor del av mitt liv, och uteslutande ingenting är egentligen nödvändigt eller behövligt för vardagslivet eller livet i stort. Självklart är det så att mat och dryck är livsnödvändiga, liksom toalett och toalettpapper är extremt förnuftiga uppfinningar och vissa digitala system vi använder otroligt praktiska och välgörande. Men sakerna i sig behövs sällan för att leva. Det går nästan alltid att omordna sitt liv efter omständigheterna och plötsligt upptäcker man att livet är mer varierat än bara hem, husdjur, fordon, inredning och hobbyprylar.

Saker är även åtråvärda enbart genom sin existens. De ska förgylla mitt liv, förbättra mitt liv, gynna mig som person. Eller varför inte “berätta vem jag är”. För andra och sen för mig själv.

När vi reser (tjänsteresor exkluderade här) brukar de allra flesta lämna 99 % av alla sina saker hemma. Klädesplagg, fotdon, hygienartiklar, ID och pengar, kanske en bok, är det som medföljer, det andra stannar hemma. Och det är oftast trevligt att resa, trots avsaknaden av alla sakerna vi tillbringar oändligt många timmar till att skaffa.

För det är ändå det som utgör kärnan: vad lägger vi vår tid på? Arbete för att tjäna pengar, för att köpa livsnödvändigheter, för att köpa överflödiga saker. Just resor är någonting vi lägger en stor del av vår tid, liksom vårt arbete, på. Troligtvis för att det är en upplevelse, någonting större än en bil, ett hus, en båt eller en ny dator. Värt att minnas.

Men ändå lägger vi orimligt mycket mer tid på saker. Saker vi faktiskt sällan använder. En bil i Skåne står still 96 % av sin livstid. Kostar det 250.000 kronor att köpa bilen, innebär det att någon betalar 10.000 kronor för att köra och 240.000 kronor för att den ska stå still. Då är inte service och underhåll inräknat. Är det värt det?

Vill jag upptäcka att jag efter 30 års samboliv spenderat tusentals kronor på bestick och porslin bara för att det ska matcha, vara modernt, komplett eller passa in i livet? Behöver jag stora dricksglas, små dricksglas, cognacglas, whiskeyglas, rödvinsglas, vitvinsglas, ölglas, champagneglas, Irish coffeeglas, snapsglas, karaffer, tillbringare, plastmuggar för utflykter, kaffekoppar, kaffemuggar, témuggar, tékoppar, kristallglas? För vem har jag egentligen köpt alla dessa saker? Och vem fan bryr sig?

Det allra mesta porslinet står still i skåpen och de allra flesta besticken ligger i lådorna. Är det värt det? Vill jag vara personen som är ihågkommen som “han med finporslin” eller “välordnat och fint kök” eller vill jag kanske strunta i alla typer av glass och hellre bli igenkänd för min gästfrihet, min öppenhet som värd?

Saker ska inte representera sig själva och jag genom dem, utan de ska enbart vara verktyg (dator) eller verkligt användbara minnen (fotoalbum) för mig.

Minimalism handlar om att begrunda alla dessa “val” vi gör, vad vi väljer att lägga vår tid och våra pengar på.

Men minimalism handlar inte enbart om materiella saker, utan tankesätt, rutiner. Tidigare har jag skrivit om varför jag lämnade Facebook och hur det kändes. Jag befann mig där för för jämnan, vare sig det var nödvändigt eller inte, och det tog onödigt mycket tid från andra saker jag personligen tyckte var mycket viktigare. Exempelvis att lyssna på musik ostörd, skriva eller läsa böcker. I bakhuvudet låg alltid känslan av att jag borde, måste, var tvungen att kolla en gång till. Detta eviga “en gång till…” Jag ansåg att Facebook inte längre var nödvändigt, vare sig som beteende, eller plats att befinna mig på. Varken musiken, skrivandet eller läsandet låg där som en molande, irriterande värk. Det gjorde Facebook. Så jag struntade i Facebook efter lång tanketid.

Ytterligare ett skäl var frågan “vem gör jag detta för?” Alltså, befann jag mig på Facebook för andras skull eller för min egens skull? Var det verkligen bra att skriva och berätta saker om mig själv eller mitt liv? Blev jag lyckligare eller fick bättre självförtroende?

Nej. Det blev bara värre, anser jag. Mitt liv är viktigare att leva än att fläka upp.

Det finns en uppsättning olika minimalister, varav de flesta kända är amerikaner. Radikalerna representeras av Colin Wright och Everett Bogue. Båda lever ett resande liv, med bara cirka 100 saker (där varje sak representerar sig själv och inte ingår i en grupp saker) och utan permanent boende. Mer vardagsinriktade är Ryan Nicodemus och Joshua Fields Millburn. En person som tidigare varit radikal och nu fått barn är Francine Jay, så henne blir intressant att följa eftersom hon går “åt andra hållet”, så att säga, och måste skaffa fler saker (dock är hon inte ensam bland minimalisterna att ha barn). Grundgestalten heter Leo Baubata, som också är buddhist. Delar av minimalismen angränsar till buddhismen, men andra religioner har också starka inslag av minimalism (asketism), däribland kristendomen, och jag har svårt att säga att minimalismen skulle vara just buddhistisk.

En person som regelbundet bloggar i svensk kontext är It’s easy being green. Hon beskriver enkelt hur det kan vara att anpassa sig efter minimalism eller låta minimalismen anpassa sig efter livet.

Man kan säkerligen kritisera minimalism för att vara “grej” för en vit, medelklass, manlig person, något amerikanska minimalister själva driver med. Man kan anklaga det för att vara en livsstilsgrej, ett individuellt perspektiv på klimatförändringar, miljöförstörelse, konsumtionshets eller välfärdssjukdomar. Men i grund och botten handlar minimalism om att göra någonting. Stort som smått. Och att vara nöjd med sig själv hellre än sina saker eller tillhörigheter, att representera sig själv för den man är hellre än sakerna man äger.

Taggad

Vad har betydelse? (7)

”Om det inte finns något som har betydelse finns det inte något att rädda”

När Jonathan Safran Foers mormor återberättar sitt överlevnadshelvete som jude flyende ifrån SS och ett söndersprängt Europa, säger hon till honom att allting är ätbart. Gamla matrester, halvruttna köttslamsor, mögliga grönsaker. Vad som helst är ätbart om man bara vill äta, om man vill leva. Men hon åt inte fläskkött, trots att hon blev erbjuden det av en hjälpsam rysk bonde. Hon åt det inte på grund av det återgivna citatet: någonting måste ha en betydelse, annars finns ingenting kvar av det som ska räddas. För henne som judinna var det inte tänkbart att äta fläskkött. I detta inlägg kommer jag att bli personligare än vanligt. En ganska stor del av Jonathans bok handlar egentligen om etik och perspektiv på andra varelser: hur de behandlas och varför vissa arter behandlas eller betraktas på ett sätt, medan andra behandlas och betraktas på totalt motsatt sätt.

Nästa du ser en filmsnutt eller reportage från Afghanistan, Malawi eller Thailand, där djuren hålls i trånga burar på marknaden, slaktas på en gård eller uppvisas stolt av människor innan döden svingas i form av en machete – glöm inte bort betydelsen. Glöm inte att fråga dig varifrån köttet du själv äter kommer och hur de djuren har behandlats. Försök inte intala dig att “de där dumma infödingarna” plågar eller skrämmer djuret mer än här, medan du har rent samvete som äter chorizo eller kycklingfilé. Försök inte säga att thailändare och japaner saknar respekt för vattenlevande fiskar, medan du tuggar på hamburgare från Burger King, thaimat med kyckling eller fisk på en sushirestaurang.

Anledningen till Jonathans bok, och att jag skriver om vegetarianism och köttindustrin, är för att det har betydelse. Ingen kan göra allt, men alla kan göra någonting. I synnerhet om det har en betydelse.

”Alltför ofta är argumenten kring att äta djur inga argument, utan tycke och smak”

Jag håller med. Jag har varit vegetarian i nio år, varav två år som jag levde veganskt. Aldrig i hela mitt liv har jag stött på något som gör människor så förnärmade och förbannade. Då har jag ändå levt med udda åsikter eller gjort saker annorlunda rätt lång tid. Men att vara vegetarian och vegan har verkligen fått mig att se männskor på ett nytt sätt.

Ofta får man höra hur radiopratare, journalister, kompisar eller andra berätta att de konfronterats av en vegetarian, som ska försöka upplysa dem om varför djurindustrin är dålig eller försöker bevisa sig moraliskt överlägsen (det finns klara likheter med exempelvis homosexuella som får höra att de ständigt pratar om sex när de befinner sig bland heterosexuella par). För det är verkligen det mest använda skällsordet mot de udda: att VI, enbart genom att ”vara” vegetarianer eller veganer, sätter oss över alla andra och dömer dem som sämre människor. Man behöver inte ens tillfrågas, för folk tror det oavsett. Det är få saker som fått mig utskälld, dumförklarad och mentalt ifrågasatt som detta. Och alltid hävdas det att jag tror det ena eller andra, eller försöker bevisa mig själv bättre. Det blir tröttsamt.

Men jag kan säga att de människor som hoppat på mig aldrig har visat sig så extremt korkade, så uttömda på logiska argument eller slutsatser som då. De har aldrig bevisat sig på oerhört självförnedrande som när de förklarat för mig varför jag är dum och varför de äter kött. Det är ganska enkelt. I P3:s Christer har de sitt moraltest. Enkelt och väldigt snällt. Moralfrågor berör uteslutande alltid kost och så även här. För att de har betydelse. För att det är betydligt svårare än man tror. Och det just det många upprörs av när en vegetarian/vegan kommer i närheten: att mina val inte längre är enkla, logiska eller godtagbara! Att jag måste angripa för att försvara mig och mina icke-val.

På TV kan vi se djurpoliser springa omkring och jaga människor som plågar enskilda djur (husdjur). Men vi ser inte djurskyddsinspektörer springa omkring och stänga ner djurfarmer eller slakterier för otillåten behandling av miljontals djur.

Varför har det betydelse att vissa djur plågas i trånga utrymmen och misshandlas av människor, medan det är totalt betydelselöst att andra djur plågas till döds i trånga utrymmen, snarare förväntas uppemot 10 % av individerna att dö i sina fållor/burar/bassänger? Varför får isbjörnen mer betydelse och uppmärksamhet av människor, medan andra arter utplånas fullständigt utan ett ord? Varför tål vi inte att fjädrar tas ifrån levande fåglar till våra kläder eller kuddar, medan andra fåglar är innestängda i små baracker så farliga att du dör om du vistas därinne?

Kanske är det som Jonathan skriver: ”Vilken mat man väljer avgörs av många faktorer, men förnuftet är sällan främst bland dem.”

Taggad , , ,