Etikettarkiv: Apple

Mobilen, den är Jag

Den som inte har en mobiltelefon, räck upp en hand! Okay, ingen utan.

Genom jobbet som politisk sekreterare har jag en iPhone 4. Den är för j-ligt användbar och bra. Med hjälp av den kan jag sköta alla mejl, använda kalendern fullt ut, redigera dokument i krissituationer, snabbt och smidigt kommunicera med människor på flera olika sätt. Och dessutom kan jag ringa! Till viss del får jag även använda den privat.

I augusti tröttnade jag dock på att ständigt bli nådd av det privata och offentliga på en och samma mobil samt att det blev allt svårare för mig att motivera privat användning av mobilen när jag nu jobbar 50 %. Så jag började spana in en ny mobiltelefon som jag kunde använda tre dagar i veckan. En mobil med de mest basala funktionerna, utan lyx, och helst lite tålig ifall jag skulle tappa den när jag skejtade eller var ute i skogen. En smartphone som var billig.

Som vanligt tog det några veckor för att verkligen avgöra vilken j-la mobil det skulle bli. Å ena sidan är de flesta smartphones väldigt snarlika kopior av varandra. Å andra sidan vill jag kunna använda den maximalt vid behov. Då gäller det att hålla koll på abonnemanget, kameran, operativsystem, processorerna för att hantera operativsystemet, systemuppgraderingar, batterianvändning och placering, stryktålighet, garanti, äganderätt och så vidare. Till slut valde jag en Sony Xperia Go.

Sen dess har det varit väldigt intressant att följa människor reaktioner. ”Varför valde du inte en iPhone?”, ”Vad är det där för leksak?”, ”Varför valde du inte en riktig mobil, en Samsung/HTC/iPhone/Nokia?”. Blablabla.

Människor har börjat behandla och betrakta sin mobiltelefoner som en nästan fysisk förlängning av sig själva och förespråkat deras förträfflighet och förmåga. Ibland pratat vördande om tillverkaren. Och då menar jag inte bara Applefansen. Samsung har sin beskärda del av fanatiker som hatar Apple och tvärtom. Nokiadyrkarna tror att enbart Nokia kan göra kameror.

Men, alltså för att vara ärlig: Samsung, Apple, Nokia, Sony, Motorola, HTC eller vilken annan tillverkade det än handlar om skiter fullständigt i dig som person. Och de bryr sig inte nämnvärt om tillverkningskedjan, arbetsvillkoren för människorna längst ner eller miljökrav. Än mer, de är nästan mer intresserad av att du ska utnyttja lokaliseringstjänsterna än själva telefonfunktionerna. Troligtvis vet du inte ens vad lokaliseringstjänsterna helt innebär.

Varje mobil har sina fördelar och nackdelar. Tro inte att du ska välja utifrån någon sorts religiös övertygelse, utan vad som passar dig bäst nu och två år framöver. Väljer du en iPhone betalar du för mycket, men vet vad du får. Väljer du en Sony vet du aldrig när du får en systemuppgradering. Väljer du en HTC eller Nokia dör mobilen troligtvis på sin två årsdag. Väljer du en Motorola betalar du antingen för en riktigt bra eller usel mobil. Väljer du en Samsung eller HTC får du problem med reparation och garanti.

Oavsett om det stämmer att Ludvig nr 14 kanske sa ”Staten, den är Jag!” eller inte, så är det i alla fall nu sant att ”Mobilen, den är Jag.”

Annonser
Taggad , , , , , ,

Socialdigital förvirring

För exakt fyra år sedan skaffade jag äntligen Facebook. Då gav jag mig in i den digitala sociala leken, tillsammans med vänner, kompisar, familj, släkt och bekanta. Samt några hundra miljoner andra människor. Efter tre och ett halvt år raderade jag kontot, efter flera års velande över huruvida jag ville behålla det eller inte. När jag klev ur Facebook ville jag istället förlita mig på telefon, sms, mejl och Skype. Vid sidan av den här bloggen, som jag driver tillsammans med den mer aktiva Robert.

Det visade sig svårare än jag faktiskt trodde. Och mina förväntningar var inte de allra högsta från början. Vissa personer är fortfarande väldigt bra på att besvara mejl, att korrespondera den vägen. Andra har blivit totalt värdelösa. Inte särskilt underligt när Facebook och Skype skapar enklare sätt. Jag är inte alltid på humör för att använda Skype heller och därmed faller en del av min inställning.

Istället återvände jag till Google+, mer aktiv än innan. Där är det lugnt, stillsamt och jag ägnar min tid mestadels åt tekniknörderi där, utan avbrott från andra människor.

Min standardfråga till människor när vi träffas har börjat bli ”Så, hur är livet på Facebook då?” Nästan alla svarar att det är som vanligt och ”jag hänger inte mycket där länge” samt ”det är som vanligt, samma typer av inlägg, som att det är dags för vin, jag ska sova etc”.

Jag har alltid varit för otålig i datorvärlden. Det är väl en stor brist. Jag orkar liksom inte bry mig om en tjänst/plattform alltför länge. Den tjänst som passat mig bäst under alla är mejl. Å andra sidan har jag haft bortåt 20-25 olika mejladresser och mejltjänster sedan 1997. Ena perioden kan jag hantera att all huvudsaklig trafik och de viktigaste tjänsterna hamnar hos Google. Sen blir jag frustrerad och raderar allt jag har hos dem, för att istället gå över till en blandning av Microsoft och Facebook, sedan dumpa dem och övergå till enbart Apple. Ett år senare sprider jag ut mig till Google och begränsar allt hos Apple istället. Och kanske tar en liten bit hos Yahoo. Som raderas efter två månader.

Jag provade Flickr för att skapa ordentliga fotoalbum från delar av livet, som är enkla att visa upp för människor som frågar efter just bilder. Därmed avböjde jag Instagram, som precis nyligen köptes av Facebook i syfte att utöka deras bildarkiv. Efter just två månader orkade jag inte längre. Mitt spontanta, då vettiga infall, blev ogenomtänkt och onödigt. Jag kände inte längre något behov.

Så brukar jag göra: pendla. Perioder då jag inte upptäcker eller experimenterar alls och perioder jag provar allt mellan himmel och jord i syfte att finna just vad jag söker. Perioder då jag blir väldigt extrovert, socialt inriktad och väldigt synlig förbyts mot perioder då jag struntar i allt vad socialt umgänge heter och blir nästan osynlig.

Just nu pendlar funderingarna mellan att radera Twitterkontot, omvandla syftet med det eller behålla det med nuvarande form och syfte, skaffa ett konto på LinkedIn. Och så rullar det runt. Vilka för- respektive nackdelar finns? Vad ska jag använda tjänsterna till egentligen? Är det för att jag ska pilla mer med min iPhone eller dator? Locka mig till att börja använda en iPad (som jag för mitt liv inte kan begripa varför jag skulle behöva nu)? Vad får jag faktiskt ut av det hela?

I grund och botten, hos alla tjänster, finns två huvudsyften knutna till varandra:

  1. Marknadsföring. Tjänsterna drivs uteslutande alltid av reklam och annonsering riktad till alla, men samtidigt till varje enskild person specifikt. Vill man undvika alltför mycket av den varan och ”bara” utnyttja tjänsten med cookies i bakgrunden, då får man betala.
  2. Socialt umgänge som marknadsföringsplattform. Företagens, och tjänsternas, största inkomstkälla baseras på att jag och många jag känner skapar en social tillhörighet i det digitala. Där finns en plattform för företagen att livnära sig på vår kommunikation. Allt i form av extremt smart och många gånger subtil reklam och annonsering.
Tråkigt nog tycker jag att företagen och tjänsterna alltför mycket liknar mobilabonnemang eller digitalt TV-utbud: Det finns himla mycket coolt och användbart, trots allt, fast ingenting som passar det jag vill just nu. Kanske beror det på att jag vill åstadkomma en ständig förändring, ett slags rotation av alla möjligheter, eller inte vill binda mig hos någon, att ha kvar rätten att välja fritt utan bindning?
Samtidigt återfinns en annan fundering, kopplat till jobbet: stresshantering. I jobbet som politisk sekreterare uppkommer och cirkulerar en extrem mängd information varje dag. Så mycket att göra, att välja mellan, att bry sig om. Så gick det inte riktigt till för tio, trettio, femtio år sedan. Och det gäller att hänga med i det som sker nu, inte fundera över hur det var förr. Dessutom fyller exempelvis Facebook och Google+ ett socialt behov som människor inte kan bortse ifrån. Hur uttjatat det än är, är och förblir vi sociala varelser. Extremt få klarar av isolering utan att bli helt tokiga. Därför är dessa tjänster så ohyggligt effektiva, av ovanstående skäl: det skapar en social samhörighet, tillvaro som vi delar med andra även om den inte är fysisk.
Men jag kan inte låta bli att göra just det, fundera över hur det var förr och vad som egentligen är nödvändigt nu. För det första gäller det att skriva ner vad som faktiskt behövs idag, vilka områden ska jag specialisera just mig emot, för det andra att välja tillvägagångssätt.
Men ena stunden får jag fnatt och ansluter mig gladeligen till mängder av möjligheter på Internet. Andra stunder vill jag bara skita i allt. Däri ligger en viktig fråga, som Everett Bogue ständigt återkommer till:
  • Hur vill jag synas i den digitala världen?

Vill jag, Daniel, faktiskt synas på massa bilder, grunden till Facebook? Nej, jag hatar när människor publicerar bilder på mig. Vill jag, Daniel, synas som politisk propagandaspridare via olika plattformar/tjänster? Jo, det ingår i jobbet, fast jag måste fundera över vad som är nödvändigt, hur det ser och när. Vill jag, Daniel, vara förknippad med exempelvis egen hemsida, professionellt nätverkande på LinkedIn? Och i alla dessa fall, hur länge? Jag vet inte riktigt just nu. Endast att jag börjar tröttna på att synas. Samtidigt som att synas är A och O i politik, därmed mitt jobb. Fast synas innebär inte att man gör det på ett bra sätt eller att tiden användes korrekt. Kunde jag inte gjort andra saker under tiden?

De tre huvudsakliga frågorna som snurrar runt nu är: Vad ska jag använda mig av? Vad är experimenterandet till för? Vill jag ens vara aktiv i det digitala nu? Varför ska jag ens bry mig?

Taggad , , , , , , , , , , ,

Nördarnas revansch!

Bill Gates lär ha sagt ”Be nice to nerds. Chances are you’ll end up working for one.” Det är en väldigt träffande kommentar, i synnerhet när man ser den i backspegeln. Låt mig förklara!

1996-97 gick jag i nian på högstadiet. Datorer var otroligt fascinerande och hade varit så sedan 1987-88 när jag och lillebror fick en Commodore 64 av mormor och morfar. Nördar var ordet för sådana personer. Nördar som var likbleka i brist på solsken, hade mjäll i hela huvudet och unkna pormaskar överallt. På TV berättade tjejer att de absolut inte var intresserade av sådana killar. (Såna var för övrigt en benämning på homosexuella t.ex. i Göteborg på 1950-talet.)

Sommaren 1998 satt jag och några kompisar och spånade på om vi inte borde bli programmerare. Silicon Valley skrek efter unga, villiga (killar) personer, redo att påbörja sina raketkarriärer inom det förlovade landet ”Informationsteknologi”. Vi kom inte särskilt mycket längre än lite HTML och Virtual Basic. Vi spelade mest Starcraft, Jedi Knight och Age of Empires.

2000-2001 sprack den så kallade IT-bubblan i tusen bitar och många (mer eller mindre påhittade) företag och projekt utplånades. Svenska Dagbladet lade ner sig hemsida för nyheter. Boo.com kollapsade under sin fejkade existens, liksom svenska undret Framfab.

Microsoft, AppleYahoo och Google överlevde (såklart flertalet andra). Men inte bara överlevde utan expanderade under de närmaste åren. Idag har exempelvis Apple ett kapital på cirka 350 miljarder kronor – mer än många länder.

I samhället var det inte längre aktuellt att, inom en överkomlig framtid, inhandla mat, kläder och tjänster från virtuella butiker för att få dem i verkligheten. Det var inte coolt att studera IT på högskolor eller universitet. Det hade, tillsynes, bevisats vara en trend. En utdöende sådan som varit totalt uppblåst av pengar. Den där branschen med helt galna idéer, där arbetstiden bestod av att hänga i hängmattor, spela spel, köpa fjantiga prylar, hade visat sig vara en falsk dröm. Inga drömmar skulle längre hålla i IT-världen.

I’m not a nerd. I used to be one, back 30 years ago when nerd meant something.” Så börjar Patton Oswalt sin långa, härliga text om nördarna. Vi har växt upp i olika årtionden och har därför olika perspektiv på vad som är nördigt och nördar. Han sammankopplar nörd med att spela (analoga) rollspel, att läsa Stephen King, lyssna på post-punk, titta på Monty Python, TV-spel och science-fiction. Jag kopplar ordet nörd med datorer, dataspel och TV-spel och ett (o)hälsosamt intresse för oanimerade tillbehör till datorernas värld. Såklart anser Oswalt att det gått utför sedan 1987, då han händelsevis trädde in i vuxenvärlden. Då hade jag precis börjat skolan. Han skriver om det som saknas och fattas, medan jag nog snarare vill hylla tiden som är.

Jag har frågat några personer varför det är så intressant eller spännande med nördar. Eftersom jag är nörd tycker jag det är fascinerande att plötsligt (mer eller mindre) upptäcka att den kunskap man samlat på sig faktiskt är otrolig positiv och att andra människor är helt beroende av det jag gör. Att jag blir polare med IT-teknikerna på jobbet enbart för att jag kan snacka som dem. De/Vi som varit så föraktade och baktalade.

Det främsta svaret jag fått är att nördar kan prata passionerat om någonting så obskyrt som en USB-port. Att passionen är kreativ och underbar. När jag växte upp var det snarare beviset på att man var totalt förtappad och dum i huvudet. Att man, i den heterosexuella matrisen (där kvinnor och män alltid ska älska varandra), aldrig skulle få ett förhållande, eller inte ens uppmärksamhet värd namnet.

IT-världen är nu starkare än någonsin tidigare. Hela länder är beroende av de där nördarna (nja, alla som arbetar inom IT är inte nördar), som förser oss alla med bredband, nätverk, program, operativsystem, dataspel, TV-spel, applikationer, smart phones och, framför allt, status. Den som har en iPad är fan så mycket coolare än någon som har en fin fåtölj hemma. Statusen är otroligt viktig. Nörden kan få system att fungera som ingen annan: det digitala nätverket hemma som visar på att man är med i tiden och har ett coolt hem; eller applikationer som synkar mobilen, iPoden och datorn på ett sätt vi inte trodde skulle ske.

En parallell är hur det tecknade letat sig in i det coola och statusfyllda. Vi har fått se filmatiseringar av Scott Pilgrim, Kick-Ass, Watchmen, Spider-Man, DaredevilV for Vendetta, Iron Man, Transformers, Sagan om Ringen-trilogin och, den mer udda, American Splendor på ett årtionde. Vem hade trott att tecknade serier (eller ett mastodontverk) skulle göra sig så väl på filmduken, med erkända och kända skådespelare i rollerna?

Förändringen är att nördar också kan träna, bli muskulösa och ha solbränna. Det hade absolut inte nördarna på 80- eller 90-talet. Programmerarna på Electronic Arts och Google har träningspass under sin arbetstid. En nörd kan vara vältränad, leva hälsosamt och vara snuskigt rik.

Att de stora IT-företagen inte kollapsade berodde på en stor sak – de var IT-företag på riktigt. Microsoft producerade program och operativsystem; Apple producerade dator och utrustning, program och operativsystem; Google sysselsatte sig enbart med Internet, liksom Yahoo. Många av de som kollapsade var ju faktiskt hybrider eller påhittade luftslott, däribland Boo.com (kläder). Företagen är idag gigantiskt stora och rika.

Oswalt menar att alla numera kan kalla sig nördar, geeks eller otaku (japanska för fanatisk, oftast vad gäller manga och anime). Han anser att det är felaktigt. Här möts vi faktiskt. Jag tycker också att man inte kan vara nörd och helt såld på antikviteter, att en geek är hyperintresserad av Vampire Diaries eller en otaku sysslar med matlagning. Nördar (liksom de övriga två orden) är reserverade för det som faktiskt är lite udda, mer exklusivt och konstigt. Liknande ordet queer har betytt för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Bara för att samhället börjat acceptera exempelvis homosexuella mer innebär inte att samhället är queer, eller att en person som känner många homosexuella är queer.

Visst att många kanske kan spela TV-spel, läsa en tecknad serie eller veta att en bärbar dator har Windows 7. Det innebär inte att man plötsligt är en nörd eller ens kan någonting särskilt om dessa saker. För det krävs en särskild passion att förstå det mer udda och onödigt nödvändiga: vissa fiender i Super Mario 2 heter Bob-Omb (som bandet Scott Pilgrim spelar i), att det tog Hayao Miyazaki 13 år att färdigställa Nausicaä (som är ett påhittat antikt, grekiskt namn, mer eller mindre) och att det är 18 år mellan Windows 3.1 och 7). Vad jag vill ha sagt med allt detta är enkelt:

Jag dyrkar jPod. Du vet nödvändigtvis inte ens vad det är.

Jag är en nörd. Det är nödvändigtvis inte du.

Det är jag som är cool nu. Inte du.

Taggad , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,