Två grader är det tak man föreställer sig att jordens medeltemperatur inte får glida över, om vi inte vill riskera katastrofala följder. Två grader är också ett mål som forskare enligt The Guardian allt mindre tror går att nå, i befintlig omställningstakt. Fatih Birol, huvudekonom för International Energy Agency (IEA) går så långt att syrligt kalla det för en ”vacker utopi”.
I samma text bekräftar Sir David King det som tidigare har vädrats på klimatmagasinet Effekt. Nämligen att de utsläppsminskningar som man ibland stolt har framhävt ofta bortser från en allt högre grad av import av industriell produktion från östasien. Supermiljöbloggen skriver också en nyhet utifrån Guardians rapportering, för den som hellre läser på svenska.
Vad blir då konsekvenserna av en marknant ökning av temperaturen bortom två grader, som kanske landar på tre, fyra? Miljöskribenten Jonas Fogelkvist summerar ett scenario utifrån en läsning av en vetenskaplig tidsskrift:
”Enligt uppsatserna i tidskriften (som bär det vackra namnet Philosophical Transactions of the Royal Society) kan vi bl a vänta oss: Torka och ökenspridning i stor skala. Omfattande förluster av jordbruksmarker. Stigande vattennivåer. Fler extrema väderhändelser. Kollaps av ekosystem. Det blir en värld vi inte vill leva i.”
Jonas menar, och jag instämmer till fullo med honom, att en stora utmaning för att lättare infria ambitiösa miljömål blir att montera ner tillväxt-ideologins dominans. Än så länge har inte växande ekonomi lyckats att förena det med ett minskat resursuttag och därmed minskade utsläpp. Även om ex. Stockholms stad har gjort sitt bästa för att frisera sina verkliga utsläpp.
I detta sammanhang kan nämnas att Mikael Malmaeus har släppt en rapport via den gröna tankesmedjan Cogito, som applicerar en kanadensisk modell för en ekonomi utan tillväxt. Läs Malmaeus och Per Ghartons debattartikel i GP, för en summering. En nyckelreform i den kanadensiska modellen är intressant nog arbetstidsförkortning.
Resilienta reflexioner 