Vill vi kärnkraften?

Situationen vid Fukushima Daiichi fortsätter att i allra högsta grad vara oklar. Explosioner har avlösts av bränder. Om några timmar riskerar det jag skriver om händelserna vara utdaterade, ersatta av det nya händelser i det ständigt pågående flödet av information från naturkatastrofens epicentrum. I Europa har frågan om kärnkraft diskuterats flitigt. Som vanligt delas vattnet mellan ”realister”, som ihärdigt fortsätter att framhärda kärnkraftens nödvändighet, i kontrast till de som vill andra värden.

Ovan bild föreställer Gundremmingen kärnkraftverk.

Foto: Felix Koenig. (creative commons)

Nya Wermlandstidningen skriver i en ledare följande: ”Att försöka ta politiska poänger på de kärnkraftolyckor som skett i kölvattnet efter jordbävningen i Japan är faktiskt ganska smaklöst. Men icke desto mindre har kärnkraftsmotståndarna gjort det, trots att det knappast går att jämföra Sveriges och Japans läge.” Bloggaren bakom Konservativa tankar konstaterar direkt i rubriken att man bör utveckla snarare än avveckla kärnkraften. ”Att sluta utveckla kärnkraften på grund av händelserna i Japan torde lämna oss med ganska omfattande problem, både på förvaringssidan och energiförsörjningssidan. Bättre då att utveckla den så att den blir bättre och säkrare.”

Dagens Nyheter har ytterligare en variant: vi bör vänta med slutsatser. ”Med sina 128 miljoner invånare är landet ett av världens mest tätbefolkade och utan större inhemska energikällor har det högindustrialiserade landet ett enormt energibehov.” Många är överens på en punkt: kärnkraften behövs. Och utan att undertecknad besitter expertkunskaper i energiförsörjningsfrågor, är det lätt att se att det ligger någonting i detta. Samhällen har byggt in sig i en situation där en snabb övergång från exempelvis kärnkraft till det paraply som brukar kallas för ”förnyelsebar energi” är långt ifrån enkel.

Men frågan är, vill vi detta? Vill vi kärnkraften? Är vi beredda att ta kalkylerade risker när det finns i vår vetskap att även det som ej får ske, faktiskt uppenbarligen kan ske… Sverige är i dagsläget ingen plats för naturkatastrofer i paritet med den vi har sett i Japan. Men hur ser det ut om femtio eller hundra års tid? Europa var skådeplatsen för två förödande krig förra århundradet, har vi verkligen övervunnit risken för en situation för krig på vår kontinent för all överskådlig framtid. Nej, jag talar inte om några sannolikheter, men precis som man i Japan ej kunde veta att de skulle drabbas av en naturkatastrof av denna skala, kan vi ej veta alla katastrof-artade scenarion i förhållande till kärnkraften.

Socialdemokraten Lena Sommestad formulerar min frågeställning på ett lite annat sätt:  ”Hur kan vår egen generation ta ansvar för kärnavfallet samtidigt som vi ger handlingsfrihet till framtida generationer? Vilka etiska riktlinjer kan vi följa när vi ställs inför beslut som inbegriper stor osäkerhet och stor risk? Hur kan värderingar och fakta vägas samman i beslutsfattandet?”

Föreläsaren och författare till boken ”Välfärd utan tillväxt” Tim Jackson har en poäng när han menar att vi sätter en enorm tilltro till vår egen genialitets förmåga att imorgon tackla det vi redan idag borde ta hänsyn till. Därför sätter många sitt hopp till nya generationer kärnkraftsverk och ibland t.o.m ”rena kolkraftverk” (clean coal technology). Ibland blir teknikdrömmen rentutav magisk, vilket humanekologen Alf Hornborg har skrivit om vid ett flertal tillfällen och sammanställt i boken ”Myten om maskinen”. David Jonstad går i Hornborgs fotspår och skriver att den industriella självbilden har fått sig en törn när våra moderna och säkra kärnkraftsverk uppenbarligen kan explodera.

För att avrunda vill jag påstå, till skillnad av vad DN och NWT verkar påskina, att det måste gå att få föra fram relevanta invändningar mot hur dagens och morgondagens energiförsörjning bör se ut, även i perioder av naturkatastrofer och kris.

Läs gärna även Miljöpartiets: Energisäkra Sverige och Resilienta reflexioners inlägg om kärnkraftsdokumentären Into eternity.